såg honom där så naken,
siluett av mänsklig form,
simmandes stumt i vaken
andades tomt i storm,

där lögnen blir en sanning
och ljuset är något okänt,
hjälpen utan bemanning
och hjärtat kroniskt bränt,

han lovar dagen i natten,
hans blick är stadigt rädd,
alla löften är värda vatten,
hans säng är en dödsbädd

du fångas av hans tro,
famnad av minutens lycka
ser misstanken sakta gro,
hur halt han går utan krycka,

spegeln visar spillran av dåtid
och skuggan sin boning,
ensamheten i myllret härvid
bortom ånger och försoning,

handavtrycket lämnas kvar,
minnet av falskhetens grimma
hur du sedan vandrar utan svar
ut mot ovetskapens dimma,

känner hur det rinner en tår
och hur liten blir svag
för han som nu bortåt går,
han är ju faktiskt jag.