Du sa adjö till mig -93,
du slöt dina blåa ögon,
du spred ut dina vingar,
flög iväg - du hade ett speciellt ställe i mitt hjärta,
när du försvann - till himlen,
försökte jag ta överdoser,
med dom små vita tabletterna,
tog kniven och drog och drog,
över min kropp - bad att du skulle komma tillbaka.

Mitt hjärta - det som är skadat,
skadat av fel - som läkarn säger,
vad felet är vet inte läkarn om,
diagonser dit och dit - vad är det för någon nytta,
fel på hjärnan -- min psykologiska del,
det viktigaste jag har - som fungerar,
har något fel - allt jag har går fel,
när ska jag bli frisk - när ska jag sluta kämpa,
läkarna gav mig två år - nu står jag här efter fyra,
jag är så stark - folk inser inte var jag får min styrka ifrån,
jag vet inte det själv - jag har väl kämpar glöden antar jag.

In och ut ifrån sjukhuset,
ifrån dom höga sängarna,
jag ligger ofta på med den lukten,
den lukten som gör mig spyfärdig,
där ligger jag ofta när jag har en rad fel,
njursten - hjärnhinneinflammation - hjärtattacker och syrebrister,
sjukhusvistelsen tar aldrig slut,
medicineringen tar aldrig slut den bara ökar och ökar.

Mina små barn - engång växta inom mig,
jag ångrar att ni försvann - att jag tog den korta vägen,
att jag lät stjärnan plockas ner,
ni var ju något jag sträva efter,
att bilda familj med er - med är det någon idé,
kommer jag leva,
se er gro från små frön till stora blommor?

Jag hör dåligt - på båda öronen,
jag är lite annolunda,
jag hör bara lite dåligare än er andra,
jag säger vad sa du mer vad ni gör,
försökt ändrat på mig och min omgivning,
men inser att det behövs mer styrka till det,
jag har inte den styrkan - inte nu i alla fall.

Skolan - som ska vara så fantatisk förut,
den är hemsk - den som skulle vara rolig,
Våran klass har problem,
säger att allt är mitt fel,
bara för att jag har det tufft,
slippa allt och hoppa av - börja om på nytt,
kanske är den enklaste utvägen.

Min familj den är lite annolunda,
vi sätter omtanke och kärlek i första rum,
i mitt första rum sitter min lilla Felicia,
min underbara lilla brorsdotter,
som öppnade mitt liv med sina blå ögon,
min lilla ögonsten det är Felicia det,
min bror Magnus han har det tufft,
studerar - jobbar - sköter hemmet,
på samma gång - oändligt stark är min bror.

Min andra bror vi har haft dålig kontakt,
idag är vi tajtare än någonsin,
vi hittar på saker och han skyddar mig,
precis som en storebror ska göra,
hans tjej lite udda ifrån alla andra,
svartsjukan tar över vardagslivet,
tror jag konkurrerar henne,
jag älskar min bror - vill bara umgås med honom.

Jag planerar saker och ting,
ibland förstår jag inte varför,
jag kommer stänga mina blåa ögon,
en dag kommer jag inte vakna upp,
ändå planerar jag saker långt framöver,
bara för att ha ett mål framför mig,
men jag slutar ändå inte tänka...



När sluter jag mina ögon för gott?