Ibland. Önskar hasselmusen inte annat.

Än att ligga gömd i en julgranskula och stilla betrakta den stormande världen utanför. Den där världen. Som är så fucking obegriplig.

Och kanske.

Kan man vinka till en och annan struts. För att de liksom inte lägger märke till en.

Till sist.

Kan man trycka tyck-synd-om-mig-mössan djupare ner över öronen. Bara för att den kliar sån lite irriterande.

Och för att man nu är. En ganska envis. Hasselmus.