22 januari

Sjätte dagen

Igår kväll åt jag värktabletter för smärtan i bröstet.

Det blir bättre då, ett par timmar.

Det är bra att det finns värktabletter

Men värken beror på något som det måste till annan behandling.

Kärleksbehandling. Av dig.

Tänk att få vila i dina armar.

Ligga i en säng i din famn.

Omsluten.

"Man har lika ont som man älskar" sägs det.

Då älskar jag dig ofantligt mycket.

Man har lika ont som man längtar.

Då längtar jag ofantligt. Efter dig.

När det gör som mest ont

Tänker jag att  

aldrig,  

aldrig mer ska jag ge mig in i det här,

vad bra att det är "slut", att hoppet är ute,

men

så

när smärtan försvinner

tänker jag: undrar vad hon gör nu, undrar om jag ändå inte ska ringa, kanske jag kan träffa henne på lördag trots allt, tänk om jag kunde få hålla henne i mina armar och kyssa henne på halsen,

ja så där tänker jag och då kommer det igång igen, allting, och då kommer snart smärtan i bröstet, det blir svårt att andas och jag tänker,.... ..... känner efter ...... det här vill jag inte vara med om igen ..... jag är verkligen illa ute, vad ska jag göra av mig, kan jag ändra mitt liv, kan jag fly, kan jag få vila någonstans, nej ingenstans har jag att gå med det här, ingenstans

så ser jag mitt liv hur insnärjt det är, hur allting sitter ihop, att jag inte kan ta mig ur

jag såg sista avsnittet av Matador, där alla var tillsammans igen, nästan alla, och trots allas krumbukter är de ändå tillsammans, den som har flytt är nog ensammast, kanske. Och man hör ändå ihop. Till och med de som varit fiender och bekämpat varandra sitter vid samma bord, för de hör ihop där i lilla Korsbaeck. Och det är det som är tryggheten.

Men jag då, jag har ångest för att jag inte hör ihop, tycker jag, jag vet inte var jag hör ihop.

Hoppas hon ringer idag. Jag är orolig för henne. Hur hon mår. Hur det går för henne.         

 onsdag 22.1.kl 09.00