en gång grät jag igår

men bara en gång och bara lite

jag berättade om den man som skulle se VM-finalen i fotboll

han hade sett fram emot detta hela året, skrivit in det i almanackan

sett till att inget skulle kunna hindra detta

han hade satt sig framför TV:n och ordnat med kaffe och kaka

och så började matchen

det var spännande

efter en halvtimma

ringer

hon

mitt i VM-finalen

han hade inte missat någon VM-final sedan 1970

så ringer hon i 32:a minuten

Hej, säger hon, det är jag, vad gör du?

Inget särskilt, säger han.

Vi har kommit hem från semestern, säger hon, det har varit väldigt fint,

men så tänkte jag på dig nu när vi kom hem och jag  var ensam.

Och de pratar med varandra i över en timma

Och han vet fortfarande inte vem som spelade VM-final och vem som vann och hur.

Hon ringde

Mitt i VM-finalen i fotboll och han struntade i matchen.

Vad betyder det?

Vad säger det om han och hon?

Efter det är TV och idrott mindre viktigt för honom. Ja, faktiskt. Det kan se ut som att det är lika viktigt, han försöker nog låtsas som om det är så, men han har inte brytt sig om någon enda turnering på riktigt, efter det, och han har inte följt en enda TV-serie efter det, och han har bara läst böcker om kärlek och sorg efter det, ingen deckare eller underhållningsbok, bara om kärlek och sorg.

Ja, han har förändrats.

Hans hjärta är mycket sårbart, det har gått sönder i botten, det läcker kraft, rakt igenom rinner kraften ur, inte på tio år har han gråtit så mycket som denna höst och vinter, varje gång han träffat henne (bara tre korta gånger) har han gråtit, både hos henne och efteråt, gråtit och gråtit, ensam i skogen, i bilen, i sin egen säng, ensamgråt, ingen att dela gråten med, den kommer när den kommer, då gäller det att vara ensam eller skylla på något tragiskt på jobbet,

han är sorgsen

Hur lagar man ett trasigt hjärta?

Han är fyrtiofem och hon är trettiotvå med fyra små barn, de bor långt från varandra. Det är helt omöjligt att ha något vettigt tillsammans. Det finns ingen vettig lösning. De kan inte umgås normalt. Han längtar hela tiden efter hennes mun, hennes kyssar, hennes hud, hennes mjuka, så de kan inte prata normalt, när de träffas ser han in i hennes ögon och börjar gråta, han känner hennes hud lukta kärlek och renhet och mjukhet och börjar gråta igen.

Han går i skogen och undrar om det finns något sätt att kunna lämna dessa känslor, men det finns det inte. Han försöker sakligt resonera med sig själv, men så börjar han se hennes ögon igen,

När han sitter på MAX hamburgerbar i Piteå ser han henne, för det sitter en kvinna vid fönstret med samma hår och glasögon och ljusbeige byxor och han ser henne och längtan kommer över honom igen och så far allt iväg igen i honom, sorgen sköljer över honom och han börjar gråta igen och går ut.

Tolfte dagen är i alla fall lugnare än den första och andra och tredje. Så kanske det avtar,

Men han väntar varje dag att hon ska lämna något litet livstecken

Han kan ingenting göra.

Om han tar initiativ kan han bli avvisad. Det vågar han inte riskera. Det vore det värsta. Kanske det enda bästa.

Men Nej! Allt utom det.

Så han väntar.

Inget ska han göra.

Inget!

Han frestas ofta till att ringa eller bara skicka en bok utan någon medföljande hälsning.

Men inget ska han göra.

Bara vänta.