Med sinnliga rörelser i dimslöjor klädd

dansar hon, som du känner så väl

Med sin halvt glömda doft berör hon din bädd

rör vid den, och din ensamma själ

Hon är flyktig, naiv, farlig, mogen

Hon är skygg som självaste rået i skogen

Gör dig sorgsen men vill dig så väl

Med ljudlösa andetag vid ditt öra

när du är halvvägs vaken

viskar hon minnen du inte vill höra

utlämnad, sårbar och naken

Hon har dig i sin osynliga hand

Hon leder dig i oupplösliga band

tills gryningen klättrar på taken

Du kan, men vill inte göra dig fri

du är trygg medan hon håller vakt

Det skrämmer dig, för vem skulle du bli

om ni upplöste denna, er pakt?

Då skulle du tvingas se framåt igen

För det måste du släppa taget om den,

om Saknadens sorgsköna makt