högre upp i hjäss-chakrat än i hela livet

hängande från tornspirorna

djupare ner i rot-chakrat än i hela livet

krälande ur gruvgångarna

slits jag alltmer bort

likt förgjordad skog, i skönaste juni nu

fullkomligt halvvägs

och ändå min ihopklumpade kropp så himla långt ifrån uttänjd

rullar runt i mig själv

likt en oktav i en septim

alltid ett steg för litet, alltid ett steg för mycket

försöker fästa fingrarna på F

fast hjärtat aldrig vill vila