Det är sensommar och byggarbetarna kämpar med nylagd asfalt.

Byggkranen pekar mot Västergården, det näst intill okända landmärket även för de kringboende;

platsen där de boende kallas gäster och rummen är personliga

platsen där svunnen tid blandas med nutid,

och ingen behöver vara någon annan än

        sig själv

I stark kontrast till höghusområdet bara ett stenkast därifrån brer Bräcke ut sig;

Östergården mera välkänd och Västergården tryggt intill.

En samling personligheter som tillåts vara de de är,

och inga andra

en värdegrund bevarad från en annan tid, och ändå mixad med nuet

Vid Vårväderstorget är Bräcke både långt bort och nära;

okänt för flera, känt för andra,

med sina kontraster mot det asfaltsklädda torget och gatorna bara hundratals meter bort,

och höghusen som tvekar i vinden i kvarteret intill

När vi står på berget intill Bräcke undrar du

om man inte ändå längst upp i höghusen vid torget kanske ändå ser

hit bort

på samma sätt som man i Länsmansgården kan påminnas om doften av hav

mycket mer än bara några mil till inåt land.

© Birgitta Wäppling, 17 augusti 2013