Tjugoandra dagen

Träden står där i 25 graders kyla och bara väntar.

Väntar

Väntar

Inget kan dom göra.

Inget.

Hur är det för dom?

Går det bra? Står de ut? Har de ångest? Eller är vilan skön. Tomheten. Döden. Kanske den kan vara skön?

Så var det Digerdöden och Kejsar Ludvig Bayraren. Han dog 1347 i hjärtinfarkt. Samma år bröt den stora pesten ut. Digerdöden. Men han dog precis före den. Han slapp paniken, ångesten, rädslan. Han blev räddad av döden. Det är ju ganska intressant.

Innan jag gav mig ut i kylan låg jag en timma extra i min säng. Då var du där.

När träden tappar löven mår de självklart väldigt dåligt, då är det en stor livskris. Då är det smärta, sorg, vrede, uppgivenhet. Död. Och då gör det ont. Somliga grenar blåste ju t o m av när den första kylan slog till.

Men efter en tid av kyla släpper dessa känslor taget. Det blir en slags låg nivå av sorg och vila. Ibland kommer lite värme mitt i vintern och träden känner lite hopp och blir på något sätt längtande, men ändå är det på ett så lågt läge att de håller sig stilla och tysta. Så blir det kallt igen. Och sorgen lägger sig till ro. Och smärtan är borta. De bara står där och finns till.

Inget kan dom göra.

Inget.

Inte jag heller.

22 dagar.