Vinden går lojt över fälten
hösten har kommit så stark
löven så brända av solsken
faller de ner mot vår mark

Gripen av frosten är blomman
så långsamt vissnar den ner
med solen varmt i sitt minne
mot döden den så sig beger

Regndroppen faller från skyn
mot kinden känns den så len
älvorna rör sig på ängen
förför oss i månljusets sken

Fjärilen söker sin dvala
djupt ner i skogarnas mull
en hink är glömd i parken
av minnen är den så full

Bonden har tagit sin gröda
havren den vajar ej mer
en plog av fåglar på himlen
mot värmen de sig beger

Räven han skymtas i gläntan
på väg mot sin nattliga färd
söker att stilla sin hunger
en kropp så svulten och tärd

Så spelar hösten sin harpa
långt från stad och land
vågorna dansar sin frihet
så yster in mot en strand

Hösten sig rustar för vintern
och kylan har vi på känn
sommaren vinkar farväl
men lovar att komma igen