Hur forma ett nyårslöfte?

Kroppen
behöver trimmas

Själen
söker glädje och stimulans

Andligheten
söker ett större djup

Och fortfarande
kan jag inte dansa tango
som sambon vill

Ett rött vänsteröga
blev min övergång
mellan gammalt
och nytt år

En förkylning
som gått snett och inte
något slagsmål
i Kärrtorp

- Han är ändå inte här!
utbrast terapeuten vid visningen
av min döde kompis
som hon lärt känna i många år.

Han var den heroiska doktorn
som åkte på konferens
trots sin lunginflammation.

Minns hans stora intresse
för klassisk musik och
ett glas rött.

Vi skulle träffas den helgen
han ringde mig och flåsade
och sa: - Det är nog bäst att
jag går över till SÖS som ligger
ett stenkast därifrån han bodde.

Dagens därpå blev jag orolig.
Ringde honom men fick inget svar.
Ringde SÖS och sa att jag är
en kompis till honom
och att jag ville veta vad som hänt

Så småningom fick jag det tragiska beskedet.

Jag drömde mig bort från verkligheten
Det ville jag ju också gärna göra
men så småningom strandar jag
på verklighetens obevekliga krav

Allt tillåts hända i den här världen, sa fader Albert.
Hans radikala tanke redan på 1960-talet var att om
kvinnorna hade haft mer makt skulle världen
se annorlunda ut. Denna optimistiska syn vill jag
gärna dela med honom.

Avgörande för fader Albert var säkert minnena
från första och andra världskriget. Även min mor
delade hans mening. Så att jag vapenvägrade
efter tre månader som militär sjukvårdare
har sin bakgrund.

Och att åldern tog ut sin rätt var obegripligt.
Han ansåg att kroppen självklart skulle fungera.
Perfektionism var han signum. Och depressioner
var ett resultat av att en främmande inre människa
tog kontrollen över honom.

Liksom sonen förblev han en överkänslig natur.
Sonen kände sig dock alltid som en misslyckad
perfektionist.

Faderns grammofon hade Mozart på i sitt arbetsrum,
ovan i mitt rum lyssnade jag på Duke Ellington.

När naturlyrikern och mystikern
poeten Gunnar Edman undervisade
i religionssociologi var ett begrepp viktigt
nämligen omdömesberedskap

När jag nu miste halva min syn
på vänsterögat på grund av en inflammation
är min beredskap obefintlig

Som den tuffa
avdelningssjuksköterska
hon nu är

föreslog hon frågande
om jag inte kunde arbeta
med ett öga

Bland hundratals
butiker köpte jag
ett par skosnören

På tidigt 60-tal, när jag gjorde lumpen, accepterade jag först att bli sjukvårdare med kpist. Efterhand upplevde jag mig som så kluven att jag valde att begära vapenfri tjänst. Det innebar tre månader extra utöver de tio som var givna.

Vi var tre som ansökte: en var skotträdd, en hade religiösa motiv och sen jag som enbart hade moraliska argument.

Den kritiska frågan var att om min familj skulle angripas med beväpnat våld skulle jag då inte försvara dem? Svaret var och är givet.

Intervjun med kaptenen på plutonen ledde ingenvart. Han medgav att underbefälen var otillräckliga. Jag menade att de enda fiende jag såg var dem. De hade berättat om FN-tjänst i Kongo, där det skrämt upp ”infödingar” i träden och sedan skjutit ned dem.

Som militär sjukvårdare som vapenvägrat hamnade jag på militärsjukhuset i Hässleholm. Jag fixade varmbad åt läkare och tandläkare, (som drog ut visdomständerna) och som i sin tur lärde mig att spela schack.

Så småningom lyckades jag få bo utom kasern och hyrde mig en vindsvåning där jag kunde möta min första kärlek!

- Ta gärna av dig dina ”glass-ågon”
sa den utlandsfödda ögondoktorn.
För ett ögonblick trodde jag mig ha
återvänt till jobbet. Hon konstaterade
att mitt vänsteröga ännu inte var friskt.
- Så det blir fortsatt behandling hemma.
Återbesök om en vecka.

Min hemläxa till henne blev att träna
vokalerna aaa och ööö.

När man är sjukskriven finns det tid
att tänka på vad man håller på med.
Mina tankar efter läkarbesöket landade
på mina mål och avsaknaden av mål.

Den som är sjuk har ju som viktigaste
mål att bli frisk. Nu nästan frisk igen
på vänsterögat ställer jag mig frågan
om vilket eller vilka mål jag har idag,
för det nya året och för framtiden.

Jag önskar jag kunde svara på det!

Stresskänsligheten
hade nu gått så långt
att han tappade andan
och kände yrsel
när han träffade henne

Att kristendomen har
lidandet som bakgrund
hade jag inte förstått

Min envetna kritik
av korset som symbol
fick äntligen en vettigt
förklarande orsak