Tåget mot Stockholm 9 februari 2015

Bianca, fina Bianca

Jag lägger undan mitt vapen denna gång, det som jag alltid har hanterat så väl. Språket. Jag ska inte vara svår, ställa de frågor som tar stryptag på dig eller formulera mig vackert och mångbottnat. Allt det där som jag är så bra på. Du ska få ett brev på det gamla vanliga viset, med den gamla vanliga svenskan, men jag tänker inte fastna i småprat, det har aldrig legat för mig och du är värd så mycket mer och bättre än sånt. Så jag ska göra så gott jag kan i alla fall.

På väg upp mot Stockholm, i rörelse så som jag alltid levt, på väg. Det är så jag trivs bäst, fast egentligen vet jag inget annat. Har några göromål ett par dar i den stora staden (eller rövhålet om man vill).

Det betyder att det inte blir nåt frimärke denna gång, jag tänker gå förbi och lägga det här brevet direkt i din brevlåda.

Creepy? Kommer jag för nära nu?

Du kan va lugn jag ska inte störa din sfär. Du ska inte behöva se mig. Det är bara ett sätt att visa mig mer verklig, att jag verkligen finns, konkret.

Vad är det du är ute efter? Behöver jag ett ärende, en specifik orsak för att kontakta dig? Något som kan överstökas och sen blir det tyst igen? Ledsen att göra dig besviken, men jag har inget sådant ärende. Du känner handstilen, du kan välja att riva breven oöppnade. Men det skulle du förstås aldrig klara av. Jag har också suttit där på natten, formulerat rader till dig, låtit dem explodera på papper, fler gånger än jag skulle erkänna till och med. Men någonting har alltid knutit sig eller kommit ikapp mig. De har aldrig blivit skickade, kanske finns vissa av dem sparade i några gamla block någonstans. Men på det där hotellet i Düsseldorf häromsistens fanns inget motstånd kvar. Där var bara tomhet och du som skrek i mig. Flygplatshotell är nog världens ensammaste platser. Det var kanske inte många rader, men de var högexplosiva och så fyllda med mening. Fast jo, jag har kanske ett ärende trots allt; dig, eller oss den kemin, jag vill ha den i mitt liv, jag behöver äga den igen. Men det är inget som överstökas, det är något som fortgår. Och jag undrar fortfarande vilka ord du letade efter hos mig och vilka det var som inte dög? Jag försvann från din radar och du undrar vad som hände? Antar att du fick reda på att jag alls levde genom Ulrika, ni hade väl lite kontakt sporadiskt (?) Är det min historia från den tiden du vill ha? Ska jag berätta storyn om mitt liv alltså? Jag har inte mycket att skämmas för tror jag men det låter lite tråkigt faktiskt, att beta av den så här. Jag är här nu och jag är varken svart, tyst eller död. Ska din svåra väntan vara förgäves genom att förkasta det och aldrig få veta, eller ska du kraftsamla dig en sista gång och gå mig tillmötes och se vad som finns här? Du längtade efter och brann för mig och jag uppfattade aldrig det. Jag var upptagen med att brinna för idéen som var avhängig dig och mig. Idéen om dig och mig har alltid varit starkare än allt annat. Jag tror den glöder i mig än och då kan vi också åter få den att flamma.

Det är en märklig bubbla att sitta och skriva till dig här på tåget. Förbjudet och naivt på nåt vis. De andra sitter med sina laptops och jobbpapper och är viktiga i sin oviktighet. Sitter en kvinna några rader bort, jag ser henne mellan stolsryggarna, med ansiktet vänt mot mig. Hon är inte helt olik dig från då, några år äldre kanske. Markant rödblont hår, lite vågigt, snälla ögon men rastlös blick, markerad käke och haka, pussvänliga läppar vad det verkar. Mer långsmalt än runt ansikte men inte utdraget, normal längd, ingen steril tråkig idrottskropp utan lite former sådär, snygg helt enkelt. Fast jag skulle säga att dina bröst är eller var i alla fall både större och vackrare. Det är på nåt vis som att hon hjälper mig, som att du är hon och att det är till henne jag skriver, som att ha dig här framför mig. Det blir levande i den här bubblan, i det här brevet.

Du målar i svartvitt Bianca och det förvånar mig, du var aldrig sån. Jag är varken kaos eller svår och du är nog inte heller så anpassad som du vill hävda. Det är nyanser i grått och de flyter ihop. Jag har också rutiner och vardag, den kanske inte ser ut som din eller någon annans men den finns där. Jag kan inte bejaka impulser mer än inom en viss ram, jag har saker som binder mig men de sakerna råkar inte vara familj, barn, måndag till fredag och ett “hem”. Se inte ner på det att det ser annorlunda ut. Var inte så snabb att döma det. Det är kanske precis exakt vad du skulle behöva faktiskt, (trots att du envist hävdar motsatsen eller kanske just därför), du behöver det svåra igen. Du har vant dig vid vanligheten och därför glömt vilken kraft det finns där i det svåra, det som tillåts kännas och skakar om. Jag tror helt enkelt du behöver mig igen, så som jag behöver dig. Det finns ingen motsättning i det och den verklighet du omhuldar och är så rädd att mista om du släpper in mig igen. Det farligaste som finns är att vara tvärsäker och tro att man ser allt så klart. För vad var det jag stod för som kommer så nära dig men som är så förkastligt att du måste begrava det?

Sommargästerna; vi som bodde där hade ju alltid ett litet kluvet förhållande till er. Men ni var ju där betydligt oftare än många andra och er familj blev mer än bara sommargäster. Tror till och med pappa hade nyckel till erat hus om jag minns rätt (?) Dom där barndomsåren var länge sen Bianca. Vi var bara lekkamrater på de där trygga småhusgatorna som man är i de åren. Kanske var det unikt för att ni inte bodde där jämt och för att vi var bästisar som pojke och flicka? Kanske gjorde det något med oss när vi kom upp i gränslandet till vuxenlivet? Kanske hade kemin redan skapats där? Vi tog oss in till stan sen, satt där i Max´s soffa med coola cigaretter, böcker, rödvin, hångel och popmusik. Hormonerna rusade i blodet, det kunde inte hjälpas det blev som det blev... Vi måste ha suttit där i flera år. För plötsligt var vi vuxna och allt var på allvar. Hur skulle vi hantera det, vi var ju lekkamrater? Du kanske har en annan historieskrivning? Man minns ju olika...

Mina föräldrar har inte kvar huset därute vid havet, men det har du säkert förstått om du promenerat förbi och kikat in i köksfönstret. Så du har tagit över dina föräldrars hus där? Sämre kan man ha det. Jag är aldrig där längre, inte ens för att gå och minnas. Det var ju faktiskt länge sen överhuvudtaget jag var i Halmstad, tills jag flyttade tillbaka igen för bara någon månad sen.

Jag kommer bo på det där hotellet jag den här gången också, men jag är bara i Stockholm några dar. I fall du får för dig något, följer en spontant nyckfull impuls eller så, det kanske finns i dig än trots allt.

Med kärlek /David