Ser bort mot horisonten

det är där framtiden befinner sig

hopp om ljus och längtan.

Det tycks bara vara så oändligt

långt borta, ja på nått sätt

längre bort för var dag som går

och det röd lila täcket

är snart färg löst igen.

Jag gråter så jag skakar

fruktar och har en djup ångest

för att se mig om på den gamla

gråa horisonten bakom mig

som sträcker sitt mörker 

för att ta fast mig i ett järn grepp

för att dra och slita mig tillbaka till

tristessens forntid.

Det är det förflutnas horisont

som hinner ikapp

omsluter

fångar in

och

dödar..