Halmstad 20 mars 2015

Bianca Baby

Du klär i cigarettdimma, jag hoppas jag inte givit dig en gammal olat tillbaka bara. Men mest av allt klär du i din nakenhet, jag kan se den framför mig här nu, jag saknar den efter nätterna nere i Frankrike.

Jag har promenerat ut mot havet, stranden fram, upp vid våran barndomsgata. Jag har tagit er altan i besittning. Ja jag sitter här nu i den kyliga vårsolen på era övervintrade utemöbler, kaffe i termos och en fickplunta att värma mig med. Jag tittade noga så inte grannarna såg när jag smög in och det är bra insynsskydd här på altanen, du brukar säkert ligga naken i sommarsolen här. Men nu skriver jag brev med fingervantar. Det är första gången jag är härute på jag vet inte hur länge. Det är märkligt att vara här, men det känns också självklart när vi nu åter funnit varann. Det finns bitar av dig här, av oss.

Tack för att du kom och hämtade hem mig. Det hade varit så lätt att fastna där, jag har gjort det förr. Så lätt när man har sitt eget ställe, det blir sånär ett hem. Och varför inte egentligen, man kan väl bo där, kalla det hem. Men vi är barn av folkhemsbygget, god skatteplikt, folköl och det urvattnat gråa, vi dras tillbaka hit obönhörligt. Vad är det vi inte kan lösgöra oss ifrån egentligen? Vi fick några fina dagar därnere på Rivieran trots allt, dom bär vi med oss. Å jag vet att du beskriver dem i så mycket större ord, omskrivningar i det poetiska skimret. Å det får du gärna göra, men jag tänker hålla mig någon annanstans bland orden, märk väl bland orden inte i känslorna. Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt det där, att skriva målande, sälja in och använda metaforer, med dig vill jag ägna mig åt uppriktighet. Jag hoppas du inte misstycker och tolkar detta fel, hur stramt det än må vara.

Tack för att du kom, jag är glad att jag ropade.

Dina fingrar vandrade i mitt ansikte, över ärr och skäggstubb. Som om du memorerade, som om du ville minnas och att ha något att minnas. Jag vet inte varför jag lät dig. Jag vet inte varför jag lät det ta fysisk form; minnet.

I ljus inte för skarpt, inte för dunkelt tog du av allt och lät mina tio fingrar förstå att det var sant. Naken frid, sinnligheten vacker och enkel, formad att beröras (kanske just av mig). Droppar av vin rann ner över dina alltjämt gudomliga bröst och du sa: kyss här. Och vi har ju lekt den charaden så många gånger i en soffa på Kaptensgatan, där du har fått dina bröst kyssta och målade av min tunga. Men aldrig så här, aldrig i vuxen lek och på allvar samtidigt. Men dåtidens lekar har gett mig färdigheter, jag visste precis vad jag skulle göra för att få dig bli en spänd båge av åtrå och känna dina vårtgårdar knottra sig mot min mun. Sen kände jag dina målmedvetet trevande händer, på jakt efter mitt bara skinn, att fort och plötsligt få mig lika naken. I rus föll vi, föll rakt ner i lakan, utan kläder och barriärer möttes vi. Och inga ord behövdes mer, din tunga sa allt när du kände att jag hårdnade mot din höft. Du lät benen vika åt varsin sida och fick mig i det blöta glidandes tills du kände hela mig inuti dig, då kippade du efter andan av välbehag. Orden tar slut här, det svartnar. Vi älskar.

Du tar väl hand om mina brev och gömmer dom ordentligt nu? Ska jag skriva till din jobbadress istället? Jag vill ju inte ställa till det med Björn och hans snokande på nåt vis. Jag vill inte ha honom i hasorna. Självklart kommer jag inte svara honom. Men jag hoppas verkligen du löser det där själv, fort och smärtfritt.

Du kanske ändå behöver lite tid att ordna upp det där, med din man och allt menar jag. Jag kommer försvinna igen, oanträffbar. Några veckor bara eller vad det nu blir. Ospårbar, det är viktigt för min egen säkerhet, för uppdragets karaktär. Jag ska till Ukraina, östra Ukraina, till kriget, blev klart igår. Ingen post går in eller ut där, och även om den hade gjort det hade det inte varit någon bra idé att skriva därifrån. Får inte röja mig, är där undercover, brittiskt pass. Farligt förstås, men bra betalt, bra prestige och inte minst viktigt att skildra inifrån men utan det klassiska journalistiska greppet, ett annat perspektiv. Ja det är väl allt jag kan säga egentligen. Jag åker nog via Stockholm, en lunch och en promenad genom stan med dig kanske, en kyss inkognito i parken? Ukraina, kriget, man känner tyngden i det, allvaret, det man så lätt flyr ifrån.

Ja i dina ögon kanske jag flyr, flyr från mig själv. Men jag behöver uppgiften, den som är större än jaget, jag behöver deltagandet. Jag kan inte bli stillasittande i en tillvaro, en tillvaro där det inte finns en kamp, rent konkret. Det är ju det jag anser att de flesta andra flyr ifrån, dom är rädda för kampen, för bekväma. Jag blir aldrig som dom. Varje rannsakan tar mig dit.

Vi skildes ju på perrongen i Göteborg, ditt tåg upp till Stockholm mitt ner mot Halmstad. Jag lär mig aldrig dom där avskeden på perronger, de gör nåt med mig som jag inte kan hantera. Det blev blickar förstås, långa kramar, ingen riktig kyss, men det var valhänt, nästan nervöst. Som om jag var på väg att upplösas i fragment och spridas för vinden. Jag tror du kände det...? Kanske var det därför du skickade de där bilderna till min telefon när jag satt på tåget sen, för att känna att du kom nära mig, inpå huden. Utmanande syndiga bilder; underkläder och ännu mera avklätt i barnförbjudna poser. Du klär framför kameran också, inte bara bakom den. Jag hade aldrig sett några sådana bilder på dig förut. Visste inte vad jag skulle göra av mig, jag var tvungen att gå in på tågtoaletten och förlösa mig själv. Så jag får väl säga att du lyckades, att komma nära mig. Men jag visste förstås inte vad eller hur jag skulle svara på det där, så jag lät bli. Hoppas du inte blev besviken för det.

Vid porten och jag stannar upp
Blir stående som om jag glömt kvar den,
känslan därute på altanen
Oförmögen att gå in,
vill ta en taxi tillbaka dit ut
Enbart framme vid ett delmål
Låt oss bara låtsas,
att vi håller om varann
Innan denna färd fortsätter

Ett skal av ljus
Där livet fortgår,
aldrig endimensionellt
Kroppen blir din insats,
varje gång vi ses
Läppar som målar poesi
Men poesin skjuter en i sank
Allt är som vanligt
och som vanligt är en charad

Hade jag haft dina delar
Hade jag byggt oss en nutid
Nu har jag bara vår dåtid,
och försöker hålla ihop en helhet

Det renaste av brott
Jag kommer krossa ditt hjärta,
är du beredd på det?
Men nästa gång jag kommer ska jag bara viska,
inte ropa

Pussar att spara tills vi kan höras igen

/David