Halmstad, 16 februari 2015

Så David,

du har lämnat landet. Så bekvämt. Jag borde kanske fråga dig, igen, hur du mår - hur mår du, David? Fast jag vill inte veta. Det känns på mils avstånd att du luktar sorg. Jag var på ditt hotell. Jag gick dit. Jag skickade dig ett brev till, men du kanske aldrig fick det - för du hade väl redan åkt? Jag bad dig faktiskt att möta mig på Hötorget.
Jag hade klätt upp mig i en arsenal av svartvit moral. Jag hade en lång kappa och tänkte att du skulle känna igen mig, det borde du gjort. Jag ser likadan ut, fast mer vintage liksom. Eller var det kanske mörkret som bländade dig så att du inte kände igen mig? Jag kom faktiskt dit frivilligt. Men jag anar att det finns saker som skrämmer dig här - och att jag kanske faktiskt också har den påverkan på dig. Stockholm är inte så fruktansvärt du vill få det till. Jag tror att du ganska ofta förväxlar dig själv med mig. Jag njuter fullt ut av livet här. Kulturutbudet är fantastiskt och arkitekturen, parkerna, restaurangerna. Visst. Det är inte mina rötter, men det är min bark. Det är yta, men den håller om mig och kramar om och får mig att känna mig hel. Jag började leva vuxenliv här och efter jag fått mitt drömjobb föll alla bitar på plats. Vad som får mig att fundera över sanningshalten i ditt brev är att du påstår dig ha skickat det första brevet till min gamla adress och nu säger du att du känner min granne och därmed kom att tänka på mig. Strange...


Du och Ulrika hade alltså en sådan historia ihop? Oj. Det låter nästan billigt, vulgärt.
Och jag blir liksom illamående av besvikelse, eller tja, jag vet inte. Troligtvis var det bara jävligt bra för mig. För vad skulle jag egentligen med dig till? Kan du berätta...
Vad vet du om verkligheten när du alltid flytt den? Du säger åt mig att jag är trött, bitter och fast i ekorrhjul jag inte vill kännas vid. Visst, absolut. Så kan man se det från din sida av vinkeln. Men jag behöver inte kemiska substanser för att göra världen mindre, större, vackrare eller fulare. Det känns billigt i mig att höra om er historia på det sättet. Tror du att jag på riktigt vill höra om hur bra ni hade det i sängen? Och jag som hade dåligt samvete för att jag kysste din bästa vän, Thomas.
Herregud, vad naiv jag varit.


Minns du när vi sågs i Göteborg. Du var där på något reportage med anknytning till bokmässan. Jag såg dig där genom gångarna och jag smög upp bakom dig, förställde rösten och sa "gissa vem" när jag la händerna över dina ögon. Du är ju lite längre, eller en ganska bra bit längre, så det var inte svårt för dig att vrida dig ur det greppet.
Jag minns hur du tittade på mig från sidan, leende, som att du inte riktigt kunde förstå att jag kunde vara där. Vi gick till Trädgårdsföreningen och köpte latte till mig och espresso till dig. Jag har för mig att jag ville ha kärleksmums och du skrattade och sa, att det ville jag alltid ha. Kärlek och mums. Vi satt vid vattnet och tittade ut över Kungsportsbron och vi samsades med uteliggarna, fyllehundarna och skatorna och skrikiga barnfamiljer om gräset. Du la dig med huvudet i mitt knä och jag lekte konstnär med mina fingrar och skulpterade fram hela ditt ansikte genom din cigarettdimma. Ja, jävlar vad snygg du var. Och vi gick på restaurang, minns inte vad vi åt - men du åt mig med din blick, dina frågor och dina svar försvann i ett rum jag aldrig riktigt kan minnas nyckeln till. Men med vinet som slog an tog vi oss till ditt hotellrum och jag minns hur du förtrollade mig med din charm. Och att jag sänkte natten över oss genom att dra in hela dig över och in i min kropp. Jag älskade dig, fullkomligt, som om vi aldrig hade skiljts åt och med utsikten över Liseberg, nöjesfältet, var det verkligen en sagovärld vi slog in oss i. Jag låg i soffan med blicken fäst djupt i dig när du rökte och jag viskade till dig att känn här, den här attraktionen är en livsfarlig berg och dalbana - och så förde jag dina händer över min varma, svettiga kropp och in mellan mina ben. Med dig kändes den leken alltid så lätt och så jävla rätt. Inget var någonsin fult även om det var snuskigt. Vi var på riktigt. Det kan inte ha varit någonting jag inbillat mig. (Det märker jag ju ganska kraftigt nu, i dessa brev du sänt mig under dessa få veckor). Ja, jag var kär. Det hade inte gått över. Och vi tillbringade dagar och nätter där. Slocknade och flammade i varandra och jag minns den sista förmiddagen hur du knöt dina nävar när du sa att "nu, nu var du tvungen att åka". Det var efter att jag hade frågat dig: "var står vi nu". Och du sa: "Här. I Göteborg. Det är här vi står och jag måste åka nu. Tack för dessa fina dagar". Och aldrig tidigare hade jag känt höstens vinter slå an så fort i mig någonstans. Du lämnade mig med ett "älskling, du är så vacker... Du kommer hitta någon som verkligen, verkligen kommer uppskatta allt det som du har". Men jag ville inte höra klart på de klyschorna. Du kanske hade laddat med något verkligt och konkret men jag iddes inte. Jag tog de sista cigaretterna ur ditt paket. Samlade ihop min hög av snabbköpta kläder och gick. Du fick aldrig någon kyss, inte ett hejdå. Inte ett ögonkast bakåt. Bara tårar fanns i min syn och när jag kom hem, inte så långt därifrån, så sjönk jag ned mot dörrens brevinkast och hulkade som ett litet barn när gråten inte går att få slut på. Och jag lovade mig att aldrig mer. Aldrig mer någonsin så skulle jag låta vinden vända mig mot ditt håll. Och jag befann mig i dvala. En märklig letargi som gjorde att jag sjönk längre ned och in i mig själv. Det fanns ingen stimuli att väcka mig med under en ganska lång tid. Men. Du visste aldrig om det. Eller?


Och nu är du i alperna. Jaha. Grattis. Grattis till ytterligare ett försök att få ditt namn nämnt i historien. Du är duktigt på väg att lyckas med inskriptionen som den störste. Men nåväl. Det är bara till att gratulera. Hoppas att du får till det med hon den där snowboardbruttan. Jag bryr mig inte alls. Du kan väl samla på lite fler könssjukdomar... Du säger att du motvilligt är på väg att lägga ned pennan, men så som du sökt mig så är du på god väg att stöta bort mig. För all evig evighet. Och du påstår att det är jag, men visst. Det hade varit bra att träffa dig. Bara för att få komma över allt detta och lägga sten och jord på graven. Du säger att du vill komma med din halva av hjärtat till mig, du spelar på strängar du vet att jag älskar. Well, ge mig då någonting jag behöver. Som blod. Kontroll och vettighet. För det tvinar i mig just nu. Din återkomst, om så än bara i brev, har verkligen skakat om hela mitt vara och jag har galet nog åkt till Halmstad. Jag vet inte om jag behöver förklara varför. Skratta inte och le där bakom brevet för mycket. Eller gör du det. För det här är rötter och en jävligt vacker plats och hemtama gator. Antagligen har jag hamnat här för att jag någonstans önskar att jag kunde spola tillbaka allt. Men...


Du är radioskugga. Och jag hör att du låter besviken. Alla hjärtans dag. Då borde man vara ödmjuk. Och jag ska försöka vara det. Du är välkommen. Jag stannar här i ett par dagar. Tro inget. Jag vill bara få detta överstökat så vi kan gå vidare. Jag är bra på det. Ett steg, en fot före den andre. Växelvis. Så har evolutionen fört oss upp ur havet och fått oss att växa från encelliga varelser till de högteknologiska missbrukande maktgalna avvarter vi är idag. Jag är faktiskt egentligen inte alls så här bitter. Låt mig visa det genom att berätta så här för dig:

David. Jag gick till havet. Det var skönt att möta det salta, friska och nästan hårda.
Det är väl så jag alltid har känt dig. Som något vidöppet. Ett hav där jag kunde dyka djupt och finna mig och den styrkan som försvann efter det att mamma dog. Men idag hade jag ingenting annat eller någon annan att hålla mig i. Bara jag.
Kan hända att jag såg mig själv i ett fönster på vägen dit. Det såg ut som en dimmig och nästintill ihålig person. Jag vet inte om det var, eller är jag. Jag vet bara att jag skulle tycka om att sluta kriga. Att bli mer vän med mig själv, mitt förflutna och gärna dig. Du som en gång var min tvilling, min ryggrad i världen. Jag tror att jag behöver dig på något galet jävla vis. Klockan är ännu bara tidig morgon och jag är fem koppar kaffe och ingen matlust. Jag gräver i mig själv. Det brukade vara din uppgift att våga, möta mig i det. Men nu är det så att Björn, ja, han heter så, min man. Det vet du väl redan... Han har andra talanger och jag trodde liksom att det här grävandet hade tagit andra riktningar. Att jag ändå kommit dit, till botten och klättrat uppåt, klättrat klart. Men.

Du. Du har nog en hel del rätt. Förlåt.
Om du kan, så kom! Mitt hjärta skriker högt och jag vet inte vilken känsla det är mest utav - skräck eller lycka. Men någonting har vaknat. Någonting väser runt min handled och viskar "precious"... De där orden du skrev, den där munnen du kysste mig trasig och hel med. Hela du får mig ännu att vibrera. Som om havet låg inom mig i form av svallvågor. Kom! Det finns plats för ännu ett halvt hjärta på vår strand.
Jag möter dig.

//Bianca