Jag vaknar sakta

men säkert upp ifrån

den långa kyliga bittra

vinterdvalan

som lämnat dystra spår

likt stelnat blod och istappar

i arbets handskar och blod brustna kinder.

Jag tar mig ut över den karga hårda Skånska

heden i en längtans vandring efter varma fläckar

i landskapets täcke av skelett.

men finner ingen stans att värma min själ

där hjärtat sakta förvandlats till snöflinga

går ner på sönder trasade knä, och jag lägger

mig ner på slätten för att ta imot döden.

Men för första gången på tusen år

känner jag hopp om en framtid

av värme och kärlek, då jag ser att horisonten

och himlen äntligen börjar få värmare färger av

Violett blått lila gult och orange

det gråa dunkla mulna och negativa är borta

jag får tillbaka känseln i fingrar och tår

och det är klart i vinden med dofter av hopp.

Det glimmtar till i mina ögon

och mina tårar faller

utan att bli till is.

Då är det inte långt kvar tills sommaren är här

Och kärleken väcks till liv

IGEN