Trettionionde dagen

Jag ringde.

Du svarade.

Du lät trött. Men ändå... glad.

En stor sten föll från mitt bröst.

Du sa att du mådde så där. Inte så bra. Men så där.

Och så pratade vi fyrtiofyra minuter. Fyrtiofyra minuter. Det är ganska mycket det. Och du ville efter tjugo minuter att vi skulle prata mera. Och vi bestämde slutligen att vi skulle prata med varann nån gång ibland. Jag ska ringa när snön gått bort. Och när jag sa att jag ska komma varje år i september och plocka lingon undrade du om jag inte skulle plocka något annat också. Och när jag sade blåbär suckade du lite och jag sa att jag vill plocka annat också, äpplen t ex, och du blev nog egentligen ganska glad. Tror jag.

Och att jag bryr mig om hur du mår, det tycker du om.

På slutet av samtalet andades du så där som du inte ska. Som du inte får.

Och så tycker du att jag ska få ordning på mitt liv.

Det tycker jag också.

Jag kommer till dig i september och får ordning. Blir det bra?

Vilket gott humör jag blev på!