ATT FÖRLÅTA ÄR DET STÖRSTA VI KAN GÖRA FÖR ATT LÄKA
- och det är också ett statement att vi inte låter någon annan ha makt över oss genom att hindra oss att ha en inre harmoni och inre frid - utan harm för gamla oförätter.

För vi väljer själva om vi vill känna oss kränkta.
En kan ge ett elaka och nedsättande tillmälen, epitet eller okvädningsord till en,
medan den
- ena skrattar och bara skojar friskt tillbaka
- en ignorerar, bemöter det inte ens
- en börjar gråta, djupt sårad
- en söker bekräftelse av andra uppviglar till en hämnade mobb
- en skäller tillbaka
- en muttrar något och bär det som ett gift länge, länge, kanske genom liven.
osv i otaliga varianter på reaktioner och med vilken attityd vi väljer att färgas av.

Jag är i en situation, en av de där förgiftade, en som hemsöks av mardrömmar, en som får ont i magen då jag tänker på min barndoms plågoande.
Jag har försökt med förlåtelseövningar i decennier, gått på otaliga terapier och gjort diverse hokus-pokus med, och givetvis försökt kommunicera, försökt nå personen med brev, försoningsamtal mm, (som lever i förnekelse och har varit, jag vet ej om hur det är idag periodandet och alkoholismen) men det blev bara hån, kyla, cynism och skuldbeläggande på mig och otrevligheter så av självbevarelsedrift tog jag det bästa beslut jag gjort i mitt liv:
Jag tog ett definitiv farväl och tackade för vår tid.
Efter detta har mitt liv blivit ljusare. Ingen olyckskorp som talar om hur ful, dålig och misslyckad jag är. Jag fick en helt ny styrka, tilltro till mig själv och började få något som liknar självkänsla. Kärnan är något jag jobbar på att erövra, dvs en känsla av att ha en substans inuti. Jag lärde mig ju att stänga av lite av hjärtat, för att stå ut.

Men mardrömmarna kvarstår, livsmärtan hänger ihop med detta enligt många av mina vänner, och flera har sagt att jag kommer inte vidare om jag inte förlåter, då kommer jag fortsätta att attrahera män som är trasiga och som hänt, män som gör mig illa, för att jag inte kan rikta mina magneter rätt.
Detta vill jag självklart inte.
Jag upplever en oerhörd press att nu bära som dubbelt lidande dels de plågsamma minnena i sig, och så nu ha dåligt samvete över något jag bara inte kan acceptera och förlåta, det som är bortom alla mina värderingar, och långt över mina gränser.
Jag förkastar det beteendet.

Samtidigt:
Jag vet att om personen hade haft trygghet, kärlek, glädje och harmoni i sina sinnen att denne inte hade gjort så här - det hade inte kunna ske då. Det förstår jag ju på ett plan. Det räcker dock inte med intellektuell förståelse, detta sitter i märgen...
Jag vet vi ska skilja på handling och person. På djupet ska vi det, alla själar har ett okränkbart värde oavsett vad, i deras kärna. Livet är bara en skola i teaterform, och våra roller och övertygelserna kring dessa växlar.

Det spelar ingen roll vad jag skriver eller förstår.

Jag önskar jag kunde förlåta, har försökt i decennier, men det sitter för djupt. Fick en psykos som ung av dessa grubblerier, och även annat, men den varade tack och lov bara på några dagar... Detta sitter så djupt, detta startade innan jag ens föddes.

Jesus lär ha sagt på korset mitt i det värsta lidandet: "Förlåt dem ty de veta icke vad de göra" och det kan jag mer förstå, ur ett högre plan, och från ett annat högt plan-  att ljus och mörker, rätt och fel och dylikt skapar vi själva, mänskliga värderingar, etik mm..

Vad jag INTE kan förstå ur mitt mänskliga perspektiv dvs då jag inte är uppkopplad i mitt högre jag,  som den lilla sårbara människan är de som vet att de gör illa, förslagna de med empatistörning och psykopatiska tendenser, de superbelästa, vältaliga intelligenta som t.o.m föreläser om god moral (ta Kapten Klänning t.ex (Göran Linberg) för att ge det grövsta exempel jag kommer på. Han lärde ut vad INTE göra, men var en förövare själv. Så förslaget. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Lindberg_(polis)

Grymt.

Visst är de bortom alla tankar på rätt och fel, våra tuffa lärare, visst kan, att konfrontera detta ohyggliga mönster, ge oss stora insikter...

Men hur förlåta utstuderad ondska när jag (vi, om fler än jag undrar)ninte kan förstå hur de som FÖRSTÅR BÄTTRE ÄN VI - utför den?

Jag fick en uppenbarelse en gång en röst som sa:
OMEDVETENHET ÄR ONDSKA.

Det kan jag likt Jesus förlåta, men hur med det medvetna?

Jag lämnar frågan öppen, räknar inte med att få ett svar det vore att ha för stora förhoppningar på en enskild dag i ett människoliv i förvirring över allt som är:

Hur förlåta det medvetna? Det som kallas ondska?

______________________________________________

© ORD & VEDIC ART
DominiQue NVC Costa
Våren 10 April
KÄRLEKSKAPITALETS ÅR, 2016 eft.Kr

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder
och kommentarer här öppet, och ej via mail:
Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥

Ingår i pågående bokprojekt:
___©__ EN SINNLIG QUINNA
Med:
Berättelser, funderingar och betraktelserna i åtrå, sensusalism, existensialism, passion, spiritualitet, magi och kärlek med en touch av mirakel. Om Quinnlig urkraft och frigörelse av präglingar, prestigelös strävan efter det Sanna nakna hjärtat. En kärlek och ridderlig hyllning till Gudinnan, Drottningen, Quinnan inom oss. Quinnan i mig.
https://www.poeter.se/Las+Bok?book_id=5624

____________________________________

TILLÄGG

Jag fick ett så bra svar på denna fråga av en vis man i spirituell grupp på Facebook som jag fick lov att dela här - det var så bra och jag önskar fler får ta del. Välsigne oss alla, att vi fixar detta, vi som behöver. 

"Din röst har helt rätt. Omedvetenhet är ondska. Ondska är ursprungligen ett uttryck för dom som missar vägen eller målet helt och hållet.

Tänk dig en bågskytt som skjuter en pil mot en tavla och han missar "bullseye". Att missa "bullseye" enligt de äldre lärorna uttryckt som synd. Det var alltså inget fult som skulle bestraffas, utan det var mer som, "synd, testa igen". Ondska är mer som att man missar hela tavlan.

Men jag kan tycka att din fråga är helt berättigad. Vi har ju programmeras genom generationer om vad förlåtelse ska innebära och betyda. Det vi har lärt oss är att ge någon en benådning för något dumt dom har gjort. Det här är inte en jättelätt fråga att svara på och det beror helt och hållet hur pass djupt ner i kaninhålet man är beredd att dyka. Men jag ska försöka förklara på en nivå där mitt och säkert flera andra egon inte bråkar allt för mycket.

Y'shua förlät dessa människor för att dom var omedvetna. Sann förlåtelse handlar egentligen inte om att förlåta sig själv eller andra människor. Sann förlåtelse handlar om att förlåta tanken och känslan som ligger begravd inom oss. Vi förlåter tanken som orsakar smärtan för att vi själva ska bli fri. Sann förlåtelse handlar om att problemet egentligen inte ligger utanför oss utan det som fick smärtan att dra igång var en trigger som väckte liv i något som redan vilar i vårt inre. En omedveten knut som behöver lösas upp. Det finns ju olika metoder att förlåta på men tanken är att vi ska kunna uppnå samma mål. Jag personligen försöker utveckla lite olika metoder till det som känns bäst.

Men sann förlåtelse har en så otroligt djup innebörd så det blir sjukt svårt att förstå den. Man måste nästan börja skrapa lite på ytan innan man ger sig på de tuffaste delarna av livet. Ju längre ner i kaninhålet man dyker desto mer "bananas" blir egot. Försök börja acceptera tanken om att det inte är människan du ska förlåta utan att det är tanken du ska förlåta. Oftast handlar det ju om något som man blivit utsatt för i det förflutna och det är ju inget som går att ändra på. Men samtidigt så är det inte heller något som kan orsaka dig skada nu och därför finns det ju ingen anledning till att du bär på det längre. :-) / av Jan-Erik Boldén