Länge var jag den gula
snabbast fladdrande
ständigt skiftande

innan jag plötsligt föll och återföll
in i den blå
djupa papperskorgen
allra långsammast klargörande

och nu är jag gulblå!
eller månne blågul?

en supersocial ensamvarg
liksom en introspektiv apa

fastän man först ingalunda
tycks kunna vara just
denna motsatta kombination

har jag likafullt ställt mig i ett gyllene scen-sken
varur sakligt berättas
hur mina ögon
upplever förhållandet

före den gule i bästa fall
börjar lyssna
på någon ur sin publik

kanske lugnar sig mot grönt
eller skärper sig till rött

medan jag analyserar mig bort genom blått
där iakttagaren
försöker någonsin möta
alla sina inspiratörer

men blir såpass inspirerad
av själva kontrastverkan
att ingen
(just ingen
utom möjligen Jung
eller hans ursprungliga upptäckt)
längre framstår
som eftersträvansvärd

vilket närmare bestämt betyder
att jag har fått syn på systemet
bakom moderna maskerna
i klassiska arketypernas ask

och känner mig helt
delaktig i dess fyra,
åtta, tolv, sexton återkopplingar
till virveln
av urgamla kroppsvätskor
med outsinliga biflöden
längs nytt solljus