Medan schavotten slipades och
putsades på stortorget,
inför nästa avrättning,
höllos folkhopen underhållna
av de dödsdömdas spöslitning
på galgabacken,
där de stodo
i halsjärn och skamstock.

Andra dömda som i väntan sutto i
halsjärn af stupstock och skampåle
blef rov och måltavlor för pöbelns
smädelser och ruttna tomater.

Jublet ljödo öfver torget inför
varje rapp,
och glädjen visste inga gränser,
när de hörde
delikventens kvidanden
och smärtofylda skrik.

Under folkmassans jubelrop,
skådespelet börjar,
ackompanjerad av pukor och
trumvirvlar,
alltmedan schavottens blytunga
klinga,
afskilja hufvud efter hufvud,
af de på vars adelstitel,
döden belönats,
med ärad hedersplats
i katakomberna.

Detta var för folket inte enbart
en uppvisning
till androm och varnagel,
utan äfven underhållning.

Spöstraff och skampåle var i praktiken
gångbar ända fram till 1964 i Sverige
medan dödsstraffet afskaffades så sent
som 1973.

Historien brukar upprepa sig och det
lär nog återinföras,
så länge ingen bot och bättring
hos folk och fä kunnat utvärderas,
utan snarare blifvit sämre.

Frågan är bara om det går bota
egoism,naturlig lusta,
törst och svält med sådana metoder.

*