ingen går närmre än
en rörelse i ögonvrån

varje steg är början på en vals
och du följer det sprakande mönstret

jag tar kort på dig i mina blåjeans
tågen går förbi, två minuter i timmen

dörren sitter mitt i en dolk, i skaftet
vi går aldrig ut innan midnatt

jag tog henne till taken, gamla erövringar
solen guppar osedd för de jag inte älskar

ensam gråter jag för att du aldrig visade vinkeln
men jag hade nog hammaren, alltid, ifred

visst har vi ändrat våra munnar, skurit läpparna
jag kan vara så skuren, skalad och vid liv

men sagan slutar där den börjar, det är ingens fel
jag dricker mjölk med statyer i en fontän

det kostar all min växel, att minnas, mitt humör
min första kärlek och min sista äkta