Vinden sökte alltid

vid ett stort träd
som inte längre bar löv

och lekte runt barken
vilken lyste silver i skymningen
 
där en aldrig bedömd fågel
låg stilla i sitt färglösa näste

väntandes ut
den sista natten

då ännu inga rovskuggor syntes flykta
över nakna grenars sång

i en bortglömd allé
med minnen från en tid

som nu har svept sig själv
i stumhetens omönstrade tyg