”Löjligt, detta meddelelsebehov!”
Så skrev Dag Hammarskjöld år 1952 i en självkritisk anmärkning i sina anteckningar, som efter hans död gavs ut i bokform under titeln ”Vägmärken”. Jag undrar vad Dag Hammarskjöld skulle ha sagt om dagens utbredda bloggande? Och alla skrivarsajter? För att inte tala om alla diskussionsforum och chattsidor. Det tycks finnas ett kollektivt, uppdämt meddelelsebehov. Och nu har alla fördämningar brustit. Det finns oändliga möjligheter att uttrycka sig numera. Vill man vara kritisk skulle man kunna kalla det för elektroniskt babbel. Men allt detta skrivande tror jag också visar att det är ett mänskligt behov, detta att meddela sig, att kommunicera, också på ett djupare plan. Och det kan väl vara ett svar på den fråga Dag Hammarskjöld ställde sig: ”Varför skall det betyda så mycket att åtminstone någon sett insidan av ditt liv? Varför skriver du detta, för all del för dig själv – men också, kanske också för andra?” Nu, en elektronisk revolution senare, är nog detta behov inte annorlunda, men möjligheterna att bli läst är så mycket större.