Där var en spricka som öppnade sig
och en eld som kastades upp ur golvet
i ett plundrat pojkrum

Där var en himmel som sprack i tusen bitar
och tryckte ner sin knutna näve i allt det
som utgjorde hans trygga hem

Där var en sargad kropp som var fäst mot ett kors
men också en visshet att det inte var hans egen
trots han kände all smärta i den

Där var en hjärna med miljoner bilder
som aldrig fick vila från vardagens mardröm
där glömska var en gräddvit ökenblomma

Där var en groteskt stor och svart orm
vilken hängde ut från ett dött träd mot pojken
som till sist blev dränerad på all sin olevda pneuma

Och han skars så till sist av från sig själv
av sterila skalpeller, tre dagar innan han blev man
men vaknade upp till något som han redan var


men också till något han ännu inte visste...


I en djup småländsk skog ligger en sten
vilandes i myllan, knappt synlig,
ett magmafoster från jordens livmoder,

inväntades en lyssnare, en mottagare
som ser innebörden av att inte försumma
tecknen bortom det förhållningslösa