Nu ryms inget annat

bland de döda löven

i trädgården

än hjärtats röda kropp.

Porten är låst inifrån

och jag får inte komma in

för att vårda mer.

Staket är högt

och jag letar förtvivlat

efter hål att kika in igenom.

Men tårar i ögonen

skriker jag mig hes

av oro

över att hjärtat

snart ska kvävas där.