Jag drömmer, jag dagrdömmer. Vansinnet befinner sig över, under och i mig.

Det är lunchtid och BM har inte börjat dricka än. Han har en föreläsning i eftermiddag medan min dag är tom så jag sitter och drar ut mina friska tänder med en tång.

Mina måltider består av (saltade) jordnötter och kokta ägg. De har inget annat på krogen. Jordnötterjävlarna fastnar mellan mina tänder och jag har bestämt mig att avsluta helvetet. Jag drar ut mina tänder, det gör inte ont alls, jag säger till BM: det här är fan smärtfritt! Han småler, lätt lutad på bardisken, med benen korsade, vänster handen i fickan och höger handen som stöd under hakan. Han iakttar mitt odontologiska ingrepp bakom sina tonade solglasögon och säger ingenting. Har ofta frågat jäveln var han hittat solglasögonen men han vägrar berätta. Undrar vem han knullat så att han måste gömma sina vackra blåmärken runt ögonen.

Många avundsjuka patetpoeter säger att han sätter på ministern. Visst är hon kåt som fan och betalar bra, fixar till och med gratis lägenheter (ämnade för det plågade folket) till sina konstnärliga gigolon, men fan inte BM, eller? Jag har sett dem prata med varann och jag har också pratat med henne, nykter skulle BM aldrig knulla med henne. Om han knullat med henne full så är det isåfall för att han är ett svin som inte säger nej till någon och inte för pengars skull.

Eftersom jag är död läser jag tidningar. Jag läser tabloider, det är 2003, 42 år har gått sedan Zagreb. Jag läser en gul tidning och på första sidan ser jag en rubrik och bild på min alltför levande vän BM. Han har öppnat sina armar så vitt att hela världen skulle få plats i hans omfamning. Tidningsrubriken lyder: "Den mördade poeten Branko Miljkovic: Drack och led på grund av kvinnorna". Död? Mördad? haha! BM är inte död, han kan inte dö, han fösöker ju, men det går inte. Ser honom, i mitt periferiella blickfång, i hans tonade solglasögon, hur han tuggar jordnötter. Antingen är han verkligen död eller så är jag galen.

Plöstligt vässas mina öron och jag hör BM mumlande berätta om Dante: "Jag fann mig vara i en mörk skog" (jag är inte galen)

Den Första Sången

Det var en skog som hade ätit upp himlen
en skog som så fort jag kom ut såg jag
att jag inte hade kommit ut att odjuren hade ätit upp mig
jag visste att det ska bli bittert att berätta
om det jag såg och inte
såg när jag fann mig i dess mörker och fann aldrig ut
från den skog som med gröna käftar
åt upp sina stigar och förlorade sig i sig själv
det finns en varm strand en grönskans kust och en
Beatrice
men de är tre käftar tre saxar och tre knivar
i viljan att hitta tillbaka
gick jag framför mig själv på den begråtna 
vägen och sanden bet i fotsulorna
som glasskärvor och jag såg hundarna som bet i jorden
jag såg syndarna hur de virvlade i ondskans vind
himlen som skäller och de tunga och eviga förbannelsernas regn
jag såg Styx blinda vatten och hatets gyttja
såg staden i flammor och kvinnor med ormhänder
såg Västra Muren utan stjärnor
och hörde smärtans ord i virveldraget
de som blivit träd eller sten
och kan inte hoppas på att dö, deras ord hörde jag
och de arma som aldrig föddes
jag såg såg såg hörde och började gråta
visslor av jord av skog
av blod
kallade på den andra strandkanten
i olidlig sorg stod folket och grät
jag såg såg såg hörde och föll död
å Acheron Acheron
alla världens sidor rinner ut i dig

Jag är inte galen. Jag hörde BM recitera dikten och jag föll i vansinnets olidliga sorggrepp. Jag kastade tången och mina utslitna tänder på bartendern, han föll ner till marken och jag hoppade över baren och tog i allt vad jag kunde och slog slog slog bartendern, han vek sig som en orm och började lipa för full hals men ingen hörde någonting i tumultet i paniken. Jag greppade några flaskor stark sprit och hällde de över baren, tände eld på skiten och allting började brinna och jag, tandlös, skrek och grät, grät och skrek i mitten av allt, i eldens öga.

BM stod lite bortåt och tröstade en skräckslagen vilsen bambina med sina björnhänder. Han sa ingenting, hans händer var tröst nog. Han teg, han teg och jag tandlös lipade.
Därefter svor han, än en gång, att han aldrig ska skriva mer.