Den vita staden, Belgrad. Belgrad är inte alls som sitt namn. Klockan närmar sig fyra på morgonen, gatorna är öde och svagbelysta. Krogarna stängde för länge sedan, men jag och BM har tanken full med bensin och vägrar ge efter för sömnen och fyllans hallucinationer. Det är så tråkigt och tomt att man vill dö.

För att driva ut tristessen måste man våga riskera sitt liv, man måste våga blunda och låta helvetets odjur kräla längs nacken på en. Man måste känna sig kåt när kall svett greppar en, man måste skriva bortom sin egen person när man skriver om sin egen person.

Vi är gudar. Jag kliver ut ur bilen, tar BMs franska regnrock, regnrocken i vilken han såg ut som Jean-Paul Belmondo och ställer mig 50 meter bort från bilen på gatan. Jag skriker: vamos el toro! Jag är toreador, viftar med regnrocken medan BM gasar utan att lägga i växeln. Mina ben orkar knappt bära min druckna kropp och jag viftar med regnrocken i slowmotion. Jag hör jäveln gapa något medan han lägger in i första växel och så strax därefter i andra växeln. Han börjar närma sig mot mig som en ursinnig tjur. I obalansen hinner jag inte dra mig undan i tid och även om han bromsade in mot slutet så blev jag ändå fastklistrad på framrutan som sprack på grund kraften med vilken jag körde mitt ansikte i den. Det var inget farligt och jag, som vanligt, kände ingen smärta alls. BM gick ut ur bilen och vi garvade ihjäl oss tills han fick syn på regnrocken som hade hamnat under bildäcken. Han blev ursinnig och började gråta. Jag tröstade honom en stund, men jag blev också ledsen så vi grät tillsammans mitt på en gata i Belgrad, strax efter klockan fyra på morgonen, lutade mot en motorhuv.

Vi måste bort från denna förbannade smutsiga stad. BM höll på med översättningar av Osip Mandelstam och en del franska symbolister det året och många chefsredaktörer, med Slavko V. (en liten råtta, som runkade på foton av sig själv) i spetsen, avvisade BM för publicering. De anklagade honom för plagiering. Hur kunde de bedöma att han gjorde det? Kunde de franska? Kunde de ryska? Jag antar att ens genialitet bedöms utifrån hur många idioter och ärthjärnor kallar DIG en idiot. Sådana anklagelser var fullständigt befängda! Alla visste att det inte var sant, men det gjorde ont, det gjorde ont att se en genial, ung, kåt och fullständigt fri människa lyckas med någonting eller hur, eller hur kamrat drönare SLAVKO?!? D r a  å t  h e l v e t e, ni kan alla dra åt helvete.

Vi behövde åka bort härifrån, det är alltför patetiskt och meningslöst när ens ord vägs som potatisar och rädisor på en stinkande marknad.

- låt oss besöka en vän uppe i bergen, sa BM
- okej, sa jag

Vi körde mot bergen, alldeles röda i ögonen, utmattade av all sprit. Jag var helt blodig pga min närkontakt med framrutan. Vi satt tysta i bilen, vid en tidigare hetsig ordväxling hade BM slitit loss radion och kastat den i Donau, så det var så gott som helt tyst om man bortser från bilmotorns helvetiska brummande.

- vad heter din vän? frågade jag
- BM svarade:

Agon

Så länge strandkanterna grälar
kommer vattnen fridfullt rinna

- Fuck! Känner du honom? Fan vad mäktigt! replikerade jag

Det tog inte så långt tid att komma till bergen. En timme eller så. Vi klev ur bilen och hörde hur himlen skällde, eller vi trodde det åtminstone, men det var "bara" en sarplaninac* som rusade mot oss och skällde som om vi var djävulens sändebud. En röst kallade på hunden men hunden fortsatte rusa mot oss än mer ursinnigt än förut! Plötsligt hördes ett skott från en hagelbössa och hunden vände om tillbaka mot rösten som tillhörde BMs vän, mot Herakleitos.

Alltså det är inte Herakleitos på riktigt. Herakleitos var ju en filosof från antiken så han kan inte befinna sig här och nu i Jugoslavien på slutet av 50-talet. Nej, denne Herakleitos kallas "bara" så. Det är en dunkel, milt sinnesjuk, äldre man som ursprungligen kommer från Efes i Turkiet och som tror att han är Herakleitos. Vad han gör här kan ingen säga med säkerhet, men han skadar ingen och är tillräckligt frisk i huvudet att kunna ta hand om sig själv och sin sarplaninac Logos, så att man låter honom vara i fred. Studenter från filosofiska fakulteten i Belgrad brukar komma hit regelbundet med mat och dryck för vår Herakleitos som kort och gott kallas HA! av alla.

Jag var nästintill helt borta, kunde knappt gå.

- Välkommen! Stig in, för även här bor gud, sa HA!

Vi gick in hans koja. Själv blev jag rätt så snabbt vän med Logos, HA!s sarplaninac, och vi började diskutera om metafysik och etik. Jag mumlade något om amoralen och ambivalensen, om asymmetrin och arytmin. Logos var inte särskilt imponerad, skällde om det mänskliga fördärvet, om människoföraktet och drömmen om apokalypsen. BM och HA! samtalade också om metafysik. Om panta rei och att allt förändras och att ingen jävel kan kliva in två gånger i samma flod. BM sammanfattade hela diskussionen jäkligt bra när han reciterade följande dikt:

Glömskans Början 

Det förlorade minnet när öknen här
Framför en liten eldslåga med fågeln dödad i
Flykt
Här är levande det som lever men finns inte i världen.
Som kvarhåller början i slutet, medan dagarna sedan länge
Förgått

Här är allt namn eller ord. I tiden skyndar
Solen och andra stjärnor och solrosor.
Natten ska komma upp från havet och vakna i hjärtat.
Kometen
Talade om för mörkret rosens dröm sårnadens bot.

Förströdd av himlen som snurrar och maler våra ben
Medan de visa väller lögner om framtiden.
Ser du det som du ej har något att försvara med?

Och det finns ej kärlek, bevis är denna strand och detta vatten.
Det förbannade skeppets lämningar murknar
Intill elden med vilken dagar ej kan näras.

Efter en stund gick vi alla ut från kojan för att invänta gryningen. Jag och Logos började yla, kände oss redo för en batalj med vargar. Vi ylade och kallade på bergets vargar att komma till oss. En vit substans, lite som raklödder, började rinna från våra käftar. Medan BM och HA! sköt döda fåglar och befriade de från himlens fängelse. När ska vi äntligen lägga oss och börja drömma? Det var allas sista undran för dagen.