Nyårsafton 2001, Bitola. Vi är ett tiotal. Firar det nya årets ankomst. Det är ovanligt varmt för att vara vinter, sydvindar blåser, hela staden är i gyttja och luktar bränd kol och dieselolja. Vi är "special", hatar nyårsfiranden, hatar folkmassor, hatar diskotek, hatar folkmusik, hatar dansmusik, hatar att hata, hatar droger, hatar oss själva, älskar att plåga oss med alkohol och sorg.

Vi är långt borta från Korzo och all drumandbase och turbofolk. Sitter samlade kring en brasa uppe på kullen vid den tyska kyrkogården och tittar ner på staden omsvept i sitt cancerogena hölje. Alla har inte kommit än. Själv som ansvarig för elden kom jag först. Läkaren och professorn är naturligtvis också här, de röker braja medan jag själv har klättrat upp på kyrkogårdsmuren och skriver en dikt med staden som panorama:

...havet stördes av trafikljusens röda ljus
det röda var i våra händer
i våra ögon istället för det vita

det vi såg
var hopplöst det samma
- vi såg ingenting...

Jag avbryts i mitt skrivande av några tjejröster, vänder mig om och ser att professorns flickvän med sina väninnor har kommit. Hon är en toppentjej, ambitiös, läser franska på filologiska fakulteten i huvudstaden. Hon brukar bl a recitera Prevert på franska för våra döva hjärtan. Krossar dem, med andra ord. Även denna kväll är avsedd för en sådan tillställning, men vi vet det inte, än.

Efter en stund av skojande och drickande, kanske efter en halvtimme eller så, drar alla fram sina anteckningsböcker med sina amatörmässigt utspridda och radbrutna blodgjutna ord. Dånet från Korzo har vi stängt av och professorns flickvän, eftersom hon inte skriver själv, drar fram en bok som vi aldrig sett förut och börjar läsa, som hon sa, en liten:

Bön

man ska tillbe döden med sitt liv,
tystnaden skall bevara förstenade kranier
för ansiktenas regn och himlens dörr
ur sand ska även svarta rosor gro
längs vägarna öppna för alla de vindar
med vilka de ofödda går efter sin egen död

- en dikt av Branko Miljkovic, sa hon

Jag hade hört farsan prata om BM, om Eld och Ingenting, om döden och hjärtat, blommorna och fåglarna men inte mer än så. Jag började drömma, jag började dagdrömma att jag är där, i Zagreb, på krogen strax dessförinnan.

Tre feta horor trängs mellan mig och BM. Vi häller skummande vitvin över deras halvnakna kroppar. BMs ögon är tomma, han väller ur sig nedlåtande vidrigheter riktade mot de tre hororna som, svettiga, trycker sig mot oss. Det är varmt och dåligt med luft på krogen, det är späckat med folk och det händer mycket samtidigt som det inte händer något alls. Det är som att befinna sig i ett vakuum, i ett livlöst landskap full av taggiga döda kaktusar där det blåser isvindar som bränner lungorna så fort man andas in.

BM är i delirium. Pladdrar osammanhängande. I ett slags tom vrede krossar han vinflaskan i huvudet på en av hororna och trycker henne mot golvet. De gratis supande polisjävlarna vid baren, hastande, genom att tränga sig igenom folkmassan, kommer fram till oss utan förvarning och börjar slå på mig och BM. Själv fick jag ett slag i bakhuvudet och svimmade av.

När jag piggnade till fick jag se att jag befann mig i en folktom krog, liggande på ett bord. BM var inte där. Jag gick in på toaletten och tvättade mitt ansikte, såg mig själv i spegeln och drog snabbt bort blicken. Med hastiga steg gick jag ut från den folktomma krogen och betraktade min omgivning i hopp om att jag skulle få syn på BM. Men det var fullständigt tomt på folk, det var fullständigt ljudlöst och total mörker utanför. Jag antog att staden hade drabbats av elavbrott. Ingenting att hetsa upp sig för.

Mitt i mitt dagdrömmeri, min galenskap, hör jag professorns flickvän viskande säga "Le Desappoir est Assis sur un Banc"  och jag darrade till medan jag fortsatte mot parken söder om krogen där jag och BM söp, förnedrade tre horor och fick stryk.

Med blicken mot marken, med händerna löst hängande och darrande gick jag genom parken och letade efter en bänk. Fick syn på en och satte mig där. När jag lyfte blicken, utan att först tro det på riktigt, såg jag en hängande  människokontur,  svagt vinglande ovanför marken, under ett träd. Jag gick fram mot konturen och när jag kom tillräckligt nära förvandlades den till en man. Allt med denne hängande man var kusligt bekant, hans byxor, skjortan och den kroppsliga fysionomin. Jag gick runt ett halvt varv, såg dess ansikte och började garva, jag började skratta, men det lät inte som skratt, fast det var inte gråt heller. Det var ett avgrundens vrål så djupt och jämrande att ingen levande varelse kunde höra det. Det var BM, det var BM som hängde.

Jag klättrade upp på trädet, drog ut min långa livrem, klämde fast ena änden vid trädet och virade den om min hals. Jag hoppade ut och började hängande svaja bredvid BMs förevigade kropp. Jag var inte rädd, jag var ingenting medan hans ord brann i mig:

Alla kommer skriva poesi 

drömmen är en fjärran och glömd sanning
som ingen längre kan kontrollera
nu sjunger förskingringen som hav och bryderi
öst är väst om väst den förljugna rörelsen är
snabbast
nu sjunger visheten och mina övergivna fåglars
sjukdomar
blomman mellan askan och doften
de som vägrar att överleva kärleken
och älskarna som vrider tiden tillbaka
trädgården vars dofter jorden ej igenkänner
och jorden som förblir hängiven döden
eftersom denna värld är inte solens enda bekymmer

men en dag
där hjärtat finns nu kommer solen att vara
och det ska inte finnas sådana ord i människornas vokabulär
som dikten kommer försaka
alla kommer skriva poesi
sanningen ska infinna sig i alla ord
på platserna där sången är vackrast
den som först började sjunga skall dra sig tillbaka
och överlämna dikten till andra
jag accepterar de framtida poeternas stora tankar:
en sorgsen människa kan inte vara poet
jag godtar den sjungande massans dom:
den som ej kan höra sången kommer höra stormen

men:

kommer friheten kunna sjunga
så som de tårdränkta sjöng om den

Den kvällen, i Bitola, på nyårsafton 2001, svor jag att jag aldrig kommer att skriva igen.

Ordförklaringar:

Korzo = en lång gågata i Bitola, Makedonien
Turbofolk = avart till musik från Balkan (blandning mellan techno och folkmusik)
Tyska Kyrkogården = en kyrkogård med stupade tyska soldater från första världskriget, på en kulle i Bitola, Makedonien
"Le Desappoir est Assis sur un Banc" = dikt av J. Prevert