Dold bakom dimslöjor, några sjömil från min kust
fann jag dig sittande i ett öde växthus,
med avbruten vingspets i höger hand
och ett tomt ark i den vänstra.

Under den otätade dörrspringan smög sig en ton i dur ut,
men dina läppar var förseglade.
Sakta, lyfte jag foten för att ljudlöst smyga bort mot där jag kom ifrån,
och trodde mig höra hemma, då du utan en rörelse
till förvarning, lät blicken skära genom glaset

som en spegling i stilla vattenyta

så öppnade du ditt ansikte,
doppade vingen
i ytans första krusning,
drog två streck på det tomma arket,
reste dig beslusamt,
gick ut och stängde dörren bakom dig.