Greta satt vid telefonen, med en bok fylld av gamla vänner. Vissa var vid liv, andra bortglömda, men också alltför många, döda. Det var svårt att få nya vänner när man nått en vuxen ålder, men det var ingenting mot när man blivit gammal och börjat lukta annorlunda.

Spelar ingen roll hur många gånger jag försöker så lyckas jag aldrig tvätta bort ålderdomslukten. Det är en besk karaktär som påminner om frukt, gammal frukt. Till och med gamla älskare försvinner då, tänkte hon med ett leende. Ett leende som innehöll mer smärta än glädje.

Visst kan vi ringa varandra men jag ser dem aldrig här. Så är det de, jag eller en simpel kroppsodör som gör att människor sakta glider isär. Kanske var det bara en del av livet.

Hon la ner boken igen, utan att ringa, och slöt ögonen för att treva i minnet efter något från sin ungdom. Något, som kunde placera ett mer naturligt leende i hennes ansikte.