Vänta, om ditt blod och hettan inuti, skall jag tala
Det dröjande och det svaga,
Du kan se det med ögat snett i en drömlös sömn
En sömn, autonom, autodidakt, spinner som en spinntråd
Och skjuter iväg mot skatten.

Skatten under regnbågens ögonlabyrint,
Slagserier: runt sig i det egna som blir allt det andra
Som demoniska dissonanser ur den torra brunnen
Öser, öser, öser, jag kommer långt ner
Men vattnet står kvar vid fotknölarna som oläsliga
Fragment av tidigare liv.

En äggula, en pojke, ett fjäderbolster och en äppelkindad vind
Smeker förbi, jag sväljer silhuetten i hopp om att det har varit jag
Den är överkokt, gråkornig och fadd som en fårhjärna, men tystnad!
Kort ger sig de okända andetagen till känna
Genom en vass ilning längs ryggraden, skuggan blir en djävul
Vänder oss själva mot oss, allting går snett
Åh, makabra sublimkaraktär, sveper en lie och slukar själar
Rytmiskt, som dunkande bongo, allt är mig svart
Jag tillber den blå kongodiamanten.