sjukhuskorridor
enformigt lång med eko

där går greta nu

dagar passerar långsamt
utan ett hopp om en framtid

hon vet vad hon är
rätt gammal men inte död

hon bär på minnen

förlorade minnen av
vänner familj och kärlek

men bara för det
slutar hon inte tänka

det vore för lätt

hon vill inte bli en ny
icketänkande zombie

greta går sakta
stödd av en grå rullator
genom sjukhuset

passerar andra gamla
vilsna personligheter

dörrarna öppnas
på ren automatik

elektricitet

här behövs inga gentlemän
de går åt andra hållet

tråkiga väggar
målade i landstingsfärg

pastellnyanser

greta vill se mer konst där
någonting för fantasin

hon vill ha något
som väcker nya tankar

fantasiföda

hon vill drömma sig långt bort
flyga med sin fantasi