isidore
42 år
Böcker
Handens vita
Tack månen Maia
Den gamle dör men är fortfarande rädd, efter döden, i det subjektiva
Den gamle var därmed sitt öde en biroll i skymundan, en skam snart bara en luft periferin En munter marschmusik avtog i takt med gamlingen andhämtning i tapetens helvita inre kunde han skönja ett djupblått böljande sista hav av frammarscherande trupper med neonvita ögonljus vilka skimrade av segerns blida lyster somliga bar kransar av liljekonvalj kring sina ostyriga lockar de väldiga enhetslegionerna som skulle ta honom med sig närmade sig med stormens fjät och klev ut ur väggen, in i verkligheten döden är här nu, jag är rädd men nästan fri snart: futurumvärldens avslutande sekund nu, verkligen den slutgiltiga, enda skräcken han erfor låg i det faktumet att fotografierna skulle vittra sönder, liksom en fresk ansatt av osaliga blickar snart vaggad till underjorden under en mystikens exspansiva eld, närkamp inget trött motspjärn, bedövad av det förgågna, det fördolda och det flyende varat, inom räckhåll den tvångsmässiga visheten
Fri vers av isidore Läst 697 gånger Publicerad 2008-07-25 03:31 Spara bokmärke Kommentera text Privat textkritik Skriv ut Spara som PDF
|
Nästa text
Föregående |