Allt äger rum i öknen

eftersom vi aldrig har sett den

med våra egna ögon.



Älskling

själens vägledare förleder

leder oss in i rummet du äger

fyra solida betongväggar flyger iväg

vi är för många frågeställningar i följd

för att kunna handskas med,

betongen blir partiklar i vinden



om någon av oss bara skulle våga blåsa bort.



Blås en fanfar för våra porslinsögon

den blåögda blicken når inte många decennier

in i dig,

ögon ser genom ögon

som ingenting ser

det finns inga personer i rummet

och rummet finns inte heller.



Allt vi har försökt men inte sett

men försökt föreställa oss

det händer

i öknen i vårt sandstenshus med vita gardiner

som fladdrar i vinden.

Min morgonvrede

min livsvärk

kanske ändå kan fly från sig själv

får jag så tillstår jag

med en bitterljuv tanke

att inget har någon vidare,

vad är det nu det brukas kallas

det där, när yttre skeenden

sammanfaller med inre

och den utsatta

hittar sin plats i universum,

vålnaden på två ben blir en delaktighhet,

just det, tro brukar det kallas det är

att inte kunna bevísa men veta

och vara nöjd med det 

eftersom betydelsen existerar

när man känner den,

känna en känsla? det var det dumaste jag hört. 

Inte ens de de blåögda emaljögonen

blickar, flackar och flyger bort

bort mot den ofattbara öknen

ögonen är fläckiga

kropparna är fläckiga.



Solen är tjärsvart

trots att vi blundar

vi har fortfarande varandra .



Hon är en vingklippt

utvecklingsstörd vän nu, solen

eller något i den stilen;

solen, nu har den faktiskt slocknat

som en våt fläck på passagerarsätet.



Lakanen är fläckiga för alltid

eftersom det kommer nya fläckar

Jag tror vi började vakna i

fall vi sov

när vi fann varandra,

berört och rört vi varandra

fått fatt i varandra

det kan vi minnas så länge minnet finns kvar.



Drömmen behöver inte vara en dröm

det måste gå att välja

vad som är vad, sexualmoral

förändras, löjligt med ett exempel

exempel, jag vill inte

men det brukar ju öppna ögon,

och det är ju en omöjlighet

så varför orden fortsätter nu

det får vi aldrig veta,

fontanellsex var en gång ett privilegium

det känns extra alldeles dumt

att behöva godta "sanningar"

som dumförklarar allt och,
det är ju en truism men men
givetvis mest sig själva, de om några
borde ju veta att det bara finns svar
tills någon hinner skriva ett frågetecken

och tiotusen till, lite empiri, lite logik,

lite nya sjukdomar och en ny måne

normen är flyktig, rätt och fel är en hycklare. 

Lite ramla av jordens platta pannkaka

vi öppnar inte våra ögon igen, där ute är bara

vi,

och vi är blinda i ett kallt ekande mörker.



Jag tycker faktiskt att den här världen kan dra åt helvete.