Tiden sitter i bröstet,

och pumpar den röda tiden

åren är lidande och längtande

omotiverade

obefogade

orättmätiga.

Gryningens flamma

strålar

paradisiskt determenistiskt

som frätande syra och senapsgas,

i Marans fradgande näsborrar

och spegelblanka ögon

dagen börjar igen.

Furien.

Hämndgudinnan

den androgyna som i lönndom

ömsade själsläggning;

duperande människocharkuterist,

dunkelt ljusskyggt vildhavre

sått i de som sätter till världen,

satt till världen;

ursinnig, förbi, förtvivlad.

Det bara hände

det bara kommer att hända hela tiden

men en vacker dag

går solen inte upp igen.

Om du målar dina talorgan med tung svart tjära för att förstå vad han säger

och frågar hur han står ut:

"haha, när man väl skrattar när man gråter och tvagar in sig i det som är varje människas värsta mardröm så kan du inte ens tänka dig hur lätt det var att avskaffa samvetet. Jag tvagar inte längre mitt skin med skräck, jag har hunnit till skellettet. och det där med att vara född ond är ett ypperligt redskap, jag kan till och med rättfärdiga mitt monstrum-jag inför mig själv."

Han vet under inga villkor var han befinner sig

vem han är, vem han varit

eller vad fan han håller på med.

I natt:

i den förhistoriska soldyrkande kulturen

där sitter han, på sin tron av själar

som även de omslutits av mörkret .

Han besjunger inte min död, amöborna

och pöbeln runtikring i extas,

besjunger den

våldtagna förledda gälla tonhöjder.

Släpas utan att göra motstånd till råttorn,

de äter mig väldig långsamt.

i den förhistoriska soldyrkande kulturen

blev jag offrad.

Ännu en dag, ännu inga gömställen

men jag antar att det är bättre än självmord.