Han känner som han känner

innan ruset blommar

efemärt solsken

sen är han borta med

musiken som tonar ut

svart

olaglig sömn

svart ruta, metalliska drömmar:

Ett litet kaffebord i fin ek

androgyn ansikstlös skepnad

talar genom tankar

tankarna formar figuren

hals över huvud förvandlas

den utvecklas

till en för länge sedan

framliden farmor

kan tala med tungan:

-Hej Fritz, jag lever i dig .

För nu vet jag

att livet

inte står under

bakbundna premisser

jag står långt borta

men inuti

jag vet; så fort du byter sida

hon skrattar

och han ser jorden blodig kring munnen