Den dagen när du skrev

vissa ord till mig

förstod jag

att ord dödar lika mycket som vapen


När du skrev " Glöm mig "

dog allt i mig,

dog mitt hjärta

och

min själ


Jag tänkte:

Efter alla dessa år

säger du bara så kallt

" Glöm mig "


Vad hände mig dig,

vem tvättade din hjärna,

ditt hjärta

och

din själ ?


men


Jag sa kallare än du till mig

" Javisst, jag ska glömma dig,

särskild nu efter dina ord,

det ska inte bli svårt,

att glömma dig "


Jag sa så

för att

jag var för stolt

att säga något annat

och något mer


Hur kunde du skriva

så till mig

när du var mitt hjärta

och min själ ?


Och trots att

att du har dödat mig

ska jag aldrig säga

något dåligt om dig


Det är tur

att jag inte bär

din själ