det var en sån där
kristallklar 
isande kall

vinternatt            

vi stod ute
under stjärnorna
höll om varann
varje andetag lämnade
frusen ånga i månljuset
vi ville inte släppa taget

en förtrollad natt

snön knarrade under fötterna
vi frös och huttrade
såg på vararann
log lite osäkert
letade efter stjärnbilder

jag minns hur vi
förundrades över oändligheten
och insåg att vi aldrig nånsin
kommer att förstå allt

kylan tycktes ge en särskild klarhet
som om allting stannde upp där
och blev till en svartvit bild

jag bad dig stanna
men du tog på dina vantar
och när vi skrapat rutan
for du din väg

jag stod kvar
såg på avgasmolnen
som blev kvar i kylan

en stjärna föll
och jag minns att jag
önskade nåt


P.G 20081023