Aldrig tidigare har den känslan känts så ren. Vrede-arg-förbannad.

Arg.

Jag tittar på dig. Du har talat ord som borde göra ondare än de gör. Jag känner skulden du försöker ge mig. Jag känner kritiken du framför. Det är andra gången du uttrycker din åsikt om hur man uppfostrar barn. Förra gången rann tårarna på mina kinder. Då försökte jag förklara, och det gör jag även denna gång. Det hindrar dig inte.

Jag ser på dig igen. Du trycker ner mig med dina ord. Jag gör fel. Du vet hur det ska vara.

Och jag tittar, och nästan gläds åt min rena vrede. Den är nämligen inte uppblandad med rädsla. Inte heller vänds den innåt. Den talar inte om att jag är värdelös och ingen älskar mig. Den säger inte så längre. Den tar inte min energi, den gör mig inte heller mod och orkeslös. Den är där bara. Nej, inte bara. Jag får kraft från den. Som om den mjuka konturlösa delen av min kropp och själ är en ballong som fylls uti var kant och hålrum och blir hård. Det lilla i mig blir stort.
Det här är JAG.
Du GICK på mig.
BACKA!