Jag har något som vill ut.
En klump.
Men det är inte den klumpen man talar om ibland som har med gråt att göra…det är något annat. Om den bara kommer ut så skulle det vara väldigt frigörande, känns det som.
Är det en glädjeklump?
Nej…inte direkt. Men det känns som att jag vill…le?
Men hur kan det vara möjligt?
Nu?
Efter det totala chocktillstånd jag befunnit mig i, det trauma jag genomlidit…så vill jag le?
Jag kände mig omfamnad idag. Det var liljekonvaljer på min promenadstig. Jag vet att det är allas, men jag kände det som att de var till mig. Och efter det att jag sett dem, så kände jag mig lycklig en stund. Jag plockade med mig några hem. Jag betyder något för någon.
Utvald.
Sedd.
Jag vet att det är fantasier. Men det känns skönt att tänka så.
Och vem vet?
Allt kommer att bli bra.
Jag behöver inte vara rädd.