Vågen slår över mig med våldsam kraft. 
Jag tappar totalt fotfästet. 
Ett slag i solarplexus. 
Stjärnor över allt. Vad är upp, vad är ner? Det snurrar. 
Efter det att den första chocken lagt sig, och jag kan dra in luft i lungorna igen, så gör jag det jag ska. Jag släpper. Låter mig följa med. Kämpar inte emot. 

Nu ser jag åt vilket håll luftbubblornar går….ok, jag vet vilket håll som är uppåt. Jag gör det som är möjligt NU. Jag håller koll på luftbubblorna. 

Efter ett tag mattas trycket i vågen ut. Och jag börjar försiktigt röra mig. Det går bra. Kroppen gör det den ska. 
Jag tar ett simtag med en hand. 
Släpper greppet om något jag hållit i. 
Jag vågar släppa den nu. 
Rädslan.
Skräcken. 

Snart simmar jag mot land. 
Jag vet hur man gör.