Vi avslutade samtalet och jag lade på telefonluren.

Hela min kropp skakade.

Jag hade precis pratat med min släkting, hon hade ringt för att fråga om födelsedagspresent till kusinbarnen, men under samtalets gång tog hon upp varför jag inte hade blivit bjuden på femtioårsfesten hos en annan släkting. Hon försvarade mina släktingar. Det var inte jag som tog upp saken, jag hade förlängesedan bestämt mig för att inte låta någon förstå hur sårad de kan göra mig genom att hålla mig utanför.

Så bara det faktum att hon försvarade dem, gjorde ju att det fanns skuld inblandad. Och den skulle läggas på mig.

Det var därför jag skakade.

Kunde inte hävda mig mot den.

Åratals familje-skuld skulle läggas på mig igen.

Och jag hade inget försvar.

Jag gick hem från jobbet, kunde inte jobba mer den dagen.

Försökte sova bort ångesten.

Åt upp allt godis som fanns i huset.

Drack whiskey.

Kände igen alla symptom, den depression som jag lyckats hålla undan i flera månader var i antågande. Sommaren 2007 skulle bli en mörk sommar.

Somnade till sist i ett rus.

Nästa dag slog jag upp mina blå, och det tog flera sekunder innan jag märkte att den tyngd av hopplöshet som jag förväntade mig skulle finnas i mitt bröst inte fanns där.

Jag kunde andas!

JAG KUNDE ANDAS!

Jag…jag…Vad?

Det var som att jag varit fastfrusen i ett isblock, och plötsligt exploderade det i hundra tusentals skärvor och jag klev ut.

Fri.

Utan bojor.

Äntligen hade mitt känsloliv fått nog av deras skuld

DET KUNDE INTE VARA BARA MITT FEL

Sommaren 2007 var jag oslagbar

Fri

Och Gudomlig.