Jag har en kamin.

Jag har alltid haft den.

Värmen i mig.

Jag vet inte varifrån den kommer och jag vet inte hur det är möjligt att den fortfarande sprider sin värme efter att så många pissat på den. Jag förstår det inte, den kunde lika gärna slocknat. Varit död för alltid. Men elden brinner där inne.

Jag har använt den till att värma andra. Älska andra än mig själv. Men någonstans på vägen så blev jag plötsligt ensam.

Då och då böljar varma känslor över mig, de böljar som vågorna. Dränker mig och fyller mig med värme. 

Förut ville jag ge bort den känslan. Eller dela den. Men nu hade jag plötsligt ingen att ge den till, så då för första gången lät jag den komma till mig själv. Jag storknade nästan.

Det är en mycket märklig känsla att fylla sig själv med kärlek och krama sig själv inifrån och ut och runt omkring.

Men varifrån kommer den? Det vet jag inte. Vad jag vet är att jag vill vara rädd om den nu. Jag vet att jag kan hämta kraft därifrån nu. Jag vet att jag kan fylla mig med värme själv. Och aldrig ska nån få pissa på den mer.

Det vet jag.