hon satt vid sjukhusfönstret
pressad mot vindrutans regnkalla kvällsyta

fröken mörk hade under dagen samlat intryck

av lågtflygande svalor och en himmel
lika gråsvart som alltid

många andra också förstås

men det var något annat som fattades henne
en person som sett genom hennes fasad
hon längtade efter hans beröring
både den fysiska och psykiska

nu
nu kunde hon se en mansfigur
som sakta blev tydligare

hon höjde sin hand till hälsning
och när han vinkade tillbaka

kände hon i samma stund en stöt

en stöt av värme
studsa genom sin späda kropp

åh han kom tillbaka
det måste vara herr larsson
det bara måste måste måste vara det

en snabb blick mot fönstrets spegling
visade det hon var van vid
ett blekt ansikte med stora svarta ögon

men vänta
anade hon det bortglömda leendet

äsch

hon vände sig bort från sin spegelbild
och började springa