Du lät orden rinna av din kropp

till sist
strålar ögonen klarare än någonsin

som stjärnorna
ingen trodde jag skulle få se

du säger det tar tusentals år
för ljuset

men sekunder
för oss två

jag vet inte vad, men
det går genom dina fingrar
och blir till beröring
på min hud;

länge har den talat
ett språk i förtröstan

på väg,
ständigt
ihärdigt försöker de
hålla oss kvar

där;
på marken

vi väger tungt
när flykten kommer
blytyngder, skulder och svek
gör det svårare för oss att nå
ända till toppen

du låter orden rinna av din kropp

en strof,
typisk för dig;
”kom så klättrar vi”
jag sträcker mig så långt mina armar kan förmå

tiden
är knapp

ser lövverken skifta i färg;
sommaren snärjer och
blir till höst, med en vind
alldeles för kvickt