Trots allt är jag inte

särskilt berest.

I landet

där hjärtat

formade berg, släckte skogens väldiga törst

och där

var endaste dal

är klädd i lystnadens träd.



Så jag törstar efter de ängar, där

du ska

sätta det som är vi

i rullning.

Över fälten kommer vi.

Och;

det känns inte alls främmande,

när du håller min hand.

En skugga i ögonvrån;

jag vill att alla ska se.

Med örat mot marken

kan de också höra.

Våra steg,

mina svindlande historier,

dina fullt

tillräckliga beröringar och

visioner.



Så försvinner vi.

Dropar av dagg gör

att din

hud syns

genom tyget;

det skimrar

som guld.



Vi ser fler solar

än de förväntade sig.

Tystnaden blir mitt starkaste

uttryck

- min knäböjning

för allt som bara existerar

i din närhet.


...hur jag törstar efter dig


Om gud finns

är han nu mig barmhärtig,

och ja,

han finns för oss två


Till sist somnar hon

vid foten

till det som färglägger

euforin

i hennes ögon.

Jag vill inte att det tar slut här.


Omsvept av tankar

och ett uns av

tveksamhet,

lovar jag mig själv

att bära henne

och oss

dit


...hur jag törstar