Scenen föreställer en sammanstrålning.
Vi går två människor i taget,
en och en emot varann
och i mitten kommer något att utspela sig.
Det får inte bli prat,
inte ens tecken,
inga uttänkta signaleringar. Bara
kroppens spontanaste språk får
visa sig genom
hjärtats skiftande ögonkast.
Närmar oss,
infiltrerar oss,
fjärmar oss.
Är inte säker på att jag förstår gränsen
eller ens vill godkänna skillnaden
mellan känsloskeende
och önsketänkande.
Nollställer mig hemskt gärna ändå. Älskar
att bara upptäcka
vad som händer med oss. Vrider oss
raskt bort
eller förbjudet tillbaks.
Gruppen studerar,
småskrattar skönt.
Vi uppmanas gå mycket långsammare, låta mötet dra ut
på ögonblicket. Ibland
fattar vi inte om vi redan är
ovänner eller nyfikna,
avslagna eller upptända.
Många gånger blir det verkligare än i verkligheten,
obegränsade av vad som annars
vi skulle tro förväntas
eller förnekas oss där ombord
på rummets sammanhang. Vanan famlar oss inte längre
likt övervakade,
kodade av klubbens kontrollerade extas,
uppgiftade av arbetsplatsens förhandengivna.
Nu irrar vi i ett parallellt regelverk
även kallat kurslokalen,
på sitt sätt ännu mer dömande
men öppnare
med dess dörrar in i drömmarna,
tid av alla tider
där viljans komplex skalats av väsentliga lager,
närmare ren instinkt.
Scenen föreställer blott själva mötet,
den gemensamma friheten
och en kort glimt av de möjliga konsekvenserna.
Efteråt vänder jag mig om
fler gånger än de flesta
för att kolla hur framtiden kunde ha blivit.
Du ser fortfarande lyckligt förundrad ut,
full av ordlösaste förväntan.