Scenen föreställer en stor öken utan slut. Ett litet sällskap låtsas trampa genom den motstridiga sanden, trots att det bara är vanligt svenskt golv. Strålkastarsolen är mer än outhärdlig. Inte en publik så långt blickarna räcker... Trädet som går först har snart fått sina rötter totalt ihjältörstade. Plastpåsen blir liggande helt ihopskrynklad, smälter närapå, men vecklar sakta ut sig på nytt. Det är neutrala ansikten som gäller. Krokodilen skrattar ändå, medan alla andra grinar. Timglaset som snurrar sist vet hur man motiverar hela sällskapet med ännu en hägring. Plötsligt snubblar sockerbiten på något som sticker upp ur sanden. Det visar sig vara översta steget på en stege, som trädet nu hissar upp. En efter en börjar de klättra upp längs stegen, fastän sällskapet uppenbart står kvar på golvet hela tiden. Nu har de tvinnat ihop sig till en enda tempelpelare. Publiken tittar mot taksolen, som luktar vidbrända sanddynor. Däruppe åker en flodpråm som sällskapet strax vinglar sig ombord på. De får hålla riktigt hårt i räckena för att luften inte skall försvinna ut i tomma intet. Men salen lutar ändå betänkligt mot hypotenusan av evigheten. Mimartister är märkliga, konstaterar en herre. Undrar hur verkligheten får plats?! undrar en fröken. Då mitt i allt går brandlarmet. Högtalarna förklarar vänligt att alla måste utrymma öknen. Varenda människa tror att det är en del av föreställningen. Utom ett barn som glatt börjar rusa ut...