Tävling

Det hade gått flera dagar utan närhet, kanske månader, vem vet. Jag sov ensam som jag alltid gjorde men nu var det verkligen så. För jag var så otäckt nära gravarna jag vårdat så länge, som om de var viktigare än mig.

När folk pratade med mig där uppe i världen, ställde kylan till det för mig. Jag mindes hur han hade visat mig en värme likt våren som smeker bort det karga och hårda och allt ljus hade varit riktat rakt på mig. Jag ville inte längre hämta vinterjackan som var så praktisk, som en tråkig vän.

Så innan jag motvilligt gick till gravarna igen stannade jag kvar. Jag kunde känna hans händer vila mot min svala hud igen. Jag gav efter när han bar mig bort från en sliten predikan om hur jag borde leva mitt liv. Jag hade velat binda ihop oss med sådant som var viktigare än mig. Han lät mig sopa upp snötäcket av krossat glas och porslin, innan min frusna själ kunde förstå att den fick lov att bada i gyllene vårsol medan gravarna valde en isvak att vältra sig i.