Det är så många år sedan, men såren är kvar.
Då jag tvingades, att klä av mig naken med rumpan bar.
Hoten, rädslan, ett ont, som ett barn inte ska behöva utstå.
Det finns ingen förståelse för övergreppen, som jag kan förstå.
Jag har under tidens lopp förträngt alla svåra minnen i min gömda vrå.
Hat, hämndbegär, rädsla, skam, depression och ångest följer min bana.
Det sårar inte mig inte längre, men ärren är kvar, vill du veta hur det känns?
Jag vet inte om du kan greppa, hur det känns, vi befinner som på olika frekvens.
Du kan inte kan inte ta in, vad du har skändat och förstört.
Jag kan inte låta någon komma nära mitt liv, utan att ta anstöt.
Hur kunde du? Vad fick dig att passera gränserna med din vänlighet.
Den skada du har fullbordat, ett hot är något som aldrig kan repareras med klokhet.
Jag är sårad, jag blöder, jag är strandad. Allt för dina utsuddade gränser och grymhet.
Nästa text
Föregående